Ted 2012

Kan man tänka sig något mer magiskt för en liten kille än att hans älskade nalle får liv och börjar prata - ja, blir en riktig kompis i vått och torrt? För John Bennet går önskan i uppfyllelse och från juldagsnatten 1985 blir teddybjörnen Ted hans bästa vän i hela världen. Ska man vara helt ärlig så är Ted hans enda vän, för John var den där killen som alltid var utanför. Inte ens mobboffren ville att han skulle vara med och leka.

Som ni redan har anat så är den här filmen, även om den är inramad i en Disney-gullig historia, långt ifrån något sötsliskigt och barnvänligt. Och mycket riktigt tar det inte många minuter innan den perfekta sago-berättarrösten (Patrick Stewart mest känd från "Star Trek", men även bakom flera röster i "Family Guy" och "American Dad") konstaterar, att när tillräckligt många år har passerat efter att den talande teddybjörnen blev en stor nyhet, så går det som med alla kändisar till slut - även Justin Bieber - "Nobody gives a shit".

Ted lever alltså ett helt vanligt liv hemma hos John (Mark Wahlberg) och hans flickvän sedan 4 år tillbaka, Lori (Mila Kunis). Men eftersom han inte behöver jobba eller göra något vettigt tillbringar han dagarna med att röka gräs, umgås med prostituerade och kolla på sci-fi-filmer. Problemet är att John har svårt att låta bli att göra samma sak och därför är han - 35-årig gammal - rätt så mycket av en loser, med ett jobb på en biluthyrningsfirma, en rädsla för åska och inga direkta ambitioner i livet. Vändningen kommer när Lori börjar tappa tålamodet och John inser att han måste få till en förändring.

Handlingen är enkel och rak - och relativt vanlig. En nästan identisk historia såg vi i "Mupparna" för inte så länge sedan. Hela skillnaden ligger förstås i Teds karaktär, som är allt annat än mupp-snäll. Han kallar tjocka barn för "Tubby McFatFuck", han startar hotellslagsmål som får rummen Oasis bodde i att se städade ut i jämförelse, och han röker så mycket marijuana att han bara blir påverkad av sorter som kallas Mind Rape och "This is permanent".

Det grova språket känns igen av alla "Family Guy"-fans. Den tecknade seriens skapare, Seth MacFarlane, gör med "Ted" långfilmsdebut och står för både regi- och manus samt teddybjörnens röst. Även om stilen är lik det han har gjort tidigare så är det inte alltid så enkelt att översätta något som funkar i korta, tecknade tv-avsnitt till en fullängdsfilm. Men det konststycket har MacFarlane lyckats med.

Det är inte direkt så att man sitter fastmejslad i stolen av vart handlingen ska ta en, men det är inte syftet här heller. Det är grovt och det är kul och även under-bältet skämten känns smarta nog för att få passera utan att kunna beskyllas för att bara vilja flirta med den dumt flabbande delen av publiken. MacFarlane är också en uppenbar filmälskare och han har med jämna mellanrum slängt in diverse referenser som är kul att lägga märke till. En av dem som är svår att missa är "Flash Gordon" då 80-tals stjärnan själv, Sam Jones, dyker upp i en rätt stor roll. Tom Skerritt från "Alien", "Top Gun" och tv-serien "Picket Fences" är en annan kul cameo. Men min favorit är dock Ryan Reynolds inhopp som Johns biluthyrningskollega Guys oväntade gayälskare.

Det finns mycket kul att hämta här, och även om det inte når några geni-nivåer är det perfekt underhållning för stunden, smart nog för att det inte ska kännas fördummande och med tillräckligt många detaljer att notera för att det ska hålla hela vägen.