5 tv-serier med en twist

25 Maj 2016 | 21:00

5 tv-serier som berättas med en twist

Den klassiska dramaturgiska modellen, med en presentation av karaktärer och handling, en fördjupningsdel och en konfliktförlösning, är beprövad och är ett strålande bevis på att vissa saker aldrig blir gamla. Men visst är det kul när man ser något nytt, som serierna på den här listan.

I Hollywood håller man till och med så hårt på den dramaturgiska modellen att manus som lämnas in till agenturer ofta inte ens läses om de inte har de så kallade vändpunkterna på rätt plats i manuset. Detta är alltså händelser som utvecklar handlingen och för den vidare från en akt till en annan och i slutändan ger oss de där sista intensiva minuterna när våra hjältar (förhoppningsvis) segrar/återförenas/överlever/etc. 

Serierna på den här listan bevisar dock att man kan göra en hel del om man inte låter doktrinerna styra, så att säga. I grund och botten åtlyder många av dessa serier fortfarande Hollywoods manusregler, i och med att de där vändpunkterna kommer på ”rätt” plats tidsmässigt. Men de har styrt upp det på ovanliga och intressanta vis.

5. "Alias" – Inledande flash forward ger en spännande försmak




J.J. Abrams är ett riktigt hett namn just nu, då han regisserade ”Star Wars: The Force Awakens”. Han ligger även bakom de två första ”Star Trek”-filmerna efter rebooten. Men en gång i tiden sysslade han med TV. Han började med den något fåniga ungdomsserien ”Felicity” och gick sedan vidare till spiondramat ”Alias”.

Första avsnittet inleds med att vi får se en ung kvinna med löjligt rött hår bli hållen under vatten av två kinesiska soldater i ett mörkt och kallt rum. Hon släpas till en stol. Skräcken lyser i hennes ansikte; hon sitter verkligen i skiten nu. Varför vet vi inte. Hon tittar mot dörren. Vi kan höra fotsteg som närmar sig. Dörren öppnas. In kommer… en mysfarbror med vitt hår. Vi har förflyttats från det mörka och kalla rummet till en välupplyst undervisningssal på ett universitet. Samma kvinna som nyss hade rött hår och ett skräckslaget ansiktsuttryck stressar för att skriva de sista raderna i sitt prov. Därefter får vi följa henne när hon umgås med sina vänner och sin pojkvän, som friar till henne.

Hennes namn är Sidney Bristow. Hon är huvudkaraktären i ”Alias”, som handlar om en ung spion, som jobbar som dubbelagent åt CIA som infiltratör i skuggorganisationen SD-6. Många avsnitt under seriens fem säsonger inleds på detta vis, det vill säga med en väldigt spännande och eggande scen som sedan för oss till en lite mer banal sekvens. Abrams skulle återanvända detta berättargrepp när han regisserade ”Mission: Impossible III”. Det ger oss ett smakprov på avsnittets/filmens mer spännande sekvenser på en gång för att sedan gå vidare till att fördjupa karaktärerna. 

I ”Mission: Impossible III” fungerar det mer som en plojig grej än som ett berättargrepp; filmseriens huvudperson, Ethan Hunt, är ungefär lika mångfacetterad som en badrumsspegel. I en serie som ”Alias”, där Abrams har mer utrymme att breda ut sig på, resulterar detta dock oftast i avsnitt som är både spännande för actionfantasterna och intressanta för de av oss som är mer intresserade av seriens dramatiska aspekter.

4. "24" – Action i realtid fungerar bättre än väntat




Det är egentligen ganska förvånande att realtidsgreppet inte använts flitigare med tanke på hur effektivt det kan vara. Kollar man in wikipedia-sidan, finner man att endast en handfull filmer har använt sig av greppet. En av de tidigaste är ”Repet”, en film från 1948, regisserad av Alfred Hitchcock, som ser ut att vara gjord helt utan klipp. Ett senare exempel är ”Nick of Time” från 1995 med Johnny Depp i huvudrollen. När det kommer till TV-serier, har ett fåtal serier använt sig av greppet vid enstaka tillfällen. Sedan kom ”24”, en serie som utspelas helt och hållet i realtid.

Seriens huvudkaraktär är Jack Bauer, en FBI-agent på den särskilt utformade antiterrorist-enheten CTU (Counter Terrorist Unit). Under åtta säsonger fick vi följa honom under åtta olika riktigt jobbiga dagar där han ställs mot organiserad brottslighet, makthungriga politiker, småbovar och, så klart, terrorister, gärna då arabiska sådana spelade av skådespelare med ursprung i alla möjliga länder utom just de som finns i Mellanöstern (det är tydligen väldigt få människor med arabiskt ursprung som vill vara delaktiga i att svartmåla sitt eget folk, tänka sig!)

Serien har blivit känd för denna svartmålning av araber, sina intensiva actionsekvenser och sin ostoppbara protagonist Jack Bauer, den ultimata symbolen för amerikansk rättvisa, spelad av kanadensaren Kiefer Sutherland.

Det som gjorde serien både känd och hyllad var från början det faktum att den utspelar sig i realtid; en timmes speltid motsvarar en timme i serien. Detta ger oss åskådare en känsla av närvaro, eftersom vi får ta del av alla händelser utan att missa något. Som tur är, händer det sällan att något viktigt händer på två ställen samtidigt; det hade ju varit lite jobbigt att lyssna på dialog på två olika ställen under en av seriens välkända split screen-sekvenser. Av någon anledning händer just ingenting under de där arton minuterna under varje avsnitt då det är reklam, som äger rum med samma intervaller. Men man måste anta att Jack Bauer också måste kissa.

Skämt åsido är det få serier som kan mäta sig med intensiteten som är ett resultat av realtidsberättandet. För man vet att när det är ont om tid kan man verkligen se tiden rinna ut för Jack Bauer och hans modiga kollegor, som sanden i ett timglas. Så där! Nu fick jag in en referens till ”Våra bästa år” också. Inte varje dag man kan skryta (?) om det.

3. "How I Met Your Mother" – Censurerade flashbacks




Att berätta med flashbacks populariserades i och med ”Citizen Kane” från 1941, en banbrytande film. Den var den första filmen att berättas främst med hjälp av flashbacks. Idag anses den av många vara en av tidernas bästa filmer. Och jag kan inte annat än hålla med. Sedan spolar vi fram (höhö) sextiofyra år till en liten sitcom som heter ”How I Met Your Mother”, en serie som gick i nio säsonger och berättas uteslutande genom en jävla massa flashbacks.

Seriens upplägg är lika enkelt som det är briljant. Året är 2030 och Ted berättar för sina barn om hur han träffade deras mamma. Men först kommer en massa andra historier som involverar den unge Ted och hans vänner i New York under det tidiga 2000-talet. Det är en väldigt väldigt väldigt lång historia. Väldigt. Detta berättargrepp resulterar i en rad olika underhållande detaljer.

För det första kan han berätta om ett långt händelseförlopp på väldigt kort tid. Som när Ted och hans vän, Robin, missar ett plan till Chicago. Vi får sedan följa med på ett långt händelseförlopp som involverar ett sällsynt mynt, en bruten tå, ben som somnar efter ett maratonlopp och ett gripande för olaga inträde till en tunnelbana.

Det mest underhållande med detta berättargrepp är dock de gånger då Ted, av en eller annan anledning tänjer på sanningen. Som när Robin dejtar en äldre kille som beter sig väldigt ungdomligt. Ted erkänner att mannen ifråga troligtvis var runt fyrtio, men för berättelsens skull förvandlas denna medelålders man till en gubbe runt sjuttio år gammal, som säger saker som ”medan jag har min ungdom kvar”. Andra gånger censurerar Ted sina berättelser; de är riktade mot två barn trots allt. Som när Ted har en dejt på en biograf och återförenas med en kvinna. Hans vän, Barney, befinner sig också i publiken. Folk börjar ropa ”Kiss her” till Ted. Sedan börjar Barney också ropa ”Kiss her”. Framtida Ted talar dock om för oss att Barney inte alls sa ”Kiss her”. Vad han egentligen säger kan vi sluta oss till när en vakt ber Barney gå, varpå Barney säger: ”Kissing movie is over anyway”. För att inte tala om när framtida Ted ersätter marijuana med baguetter.

Med dessa enkla berättargrepp har skaparna av serien kunnat göra en serie som är fantasifull, rolig och lämpad för både unga och vuxna. Barn kommer inte förstå de illa dolda referenserna till grovt språk och droger (inte för att vi bryr oss särskilt mycket om sånt i Sverige) medan de vuxna kan ha väldigt roligt åt en fånigt leende Marshall som sitter på golvet med en stor baguette i händerna.

2. "Lost" – Flashbacks, flash forwards och flash sideways fördjupar karaktärerna




Det säger kanske en hel del om J.J. Abrams att han har två serier med på denna lista. Men vad kan jag säga? Killen vet hur man gör TV-serier. Därför tycker jag att det är synd att han gått över till att göra storfilmer som är ungefär lika intressanta som en skål med havregrynsgröt. Utan sylt.

”Lost” är min absoluta favoritserie genom tiderna. Den innehåller spänning, mystik, kärlek, intressanta människoöden och är ypperligt intelligent utformad. En av de främsta anledningarna till att serien blev så framgångsrik, tror jag är just dess berättarsätt. För de av er som inte vet det, kan jag säga att serien handlar om passagerarna på ett flygplan som måste lära sig överleva på en mystisk ö efter deras plan kraschat på den. Medan vi får se hur de försöker överleva enkla saker, som hunger och törst, och lite mer komplicerade hot, som rökmonster och öns mystiska invånare, får vi även deras individuella historier berättade för oss.

Varje avsnitt fokuserar på en karaktär. I de första säsongerna får vi följa med under en avgörande tid under denna karaktärs liv innan hen kom till ön. Vi får se hur de hanterar sorg, depression, glädje och relationer. Serien har många karaktärer och det är kanske svårt att välja en favorit, eftersom i stort sett alla avsnitt är bra, i alla fall i hänseende till dessa flashbacks. Jack har ett problematiskt förhållande till sin alkoholiserade far. Kate är på flykt från rättvisan. Sawyer drivs av ett uppslukande hämndbegär. Sun befinner sig i ett olyckligt äktenskap. 

Min personliga favorit, när det kommer till flashbacks, är dock John Locke. Denna man gör sitt bästa för att ta sig fram här i livet. Men själva ödet verkar vara emot honom, vilket, gång på gång, driver honom till gränsen av sammanbrott och är orsaken till hans standard-replik; ”Don’t tell me what I can’t do!”

Under senare säsonger går dessa flashbacks över till flash forwards, då vi får följa karaktärerna i framtiden. Om något är de olyckligare än någonsin, plågade av sina beslut och handlingar. Det är ett grepp som fungerar nästan lika bra som flashbacksen och gör att de redan välutvecklade karaktärerna fördjupas ytterligare. Jag är inget fan av sista säsongens så kallade flash sideways, som visar oss en alternativ tidslinje där flygplansolyckan aldrig ägde rum. Anledningen till att jag inte uppskattar detta berättargrepp lika mycket är för att det känns poänglöst i slutändan. Sedan kan jag inte heller påstå att dessa berättelser inte är gripande. En favorit är när mitt favoritpar återförenas på ett sjukhus. Faktum är att det är en av mina favoritsekvenser i hela serien.

1. "The Affair" – En relation ur flera synvinklar




Så har vi kommit fram till den serie som satte igång kugghjulen i mitt huvud som resulterade i denna lista. Att berätta ur flera synvinklar är något som använts inom film sedan länge. Det finns olika sätt att göra detta på.

Det mest kända exemplet är ”Rashomon” från 1950, filmen som satte japanske regissören Akira Kurosawa på kartan. I denna film får vi höra flera olika versioner av hur en samuraj dog, den ena värre än den andra. Till slut får vi höra sanningen, som visar sig vara den värsta versionen av dem alla. Detta berättarsätt har sedan kopierats i ett flertal filmer, exempelvis i ”Courage under Fire” från 1996, men aldrig överträffats. Ett annat sätt är att använda sig av opålitliga berättare, en tradition som härstammar från litteraturen. Detta berättargrepp består av att vi får en historia berättad för oss ur en persons synvinkel. I slutet visar det sig dock att berättaren i alla fall delvis har ljugit för oss. Inom litteraturen har detta berättagrepp bland annat använts av Agatha Christie i boken ”Dolken från Tunis”. Välkända exempel på opålitliga berättare i film i modern tid är ”The Usual Suspects” och ”American Psycho”.

”The Affair” använder sig av en kombination av ”Rashomon” och den opålitliga berättaren. Mycket av handlingen i ”The Affair” cirkulerar kring en affär mellan två gifta människor och omständigheterna kring ett mord. Mordet i sig är totalt ointressant måste jag säga. Affären är visserligen intressant, men det är varken mordgåtan eller affären som gör serien så bra. För det första är serien väldigt välskriven. Dialogen känns äkta och nästan naken och framförs av riktigt duktiga skådespelare; det finns inte ett dåligt kort i leken. Men det bästa med serien, som fick mig att höja på ögonbrynen tills de förenades med mitt hårfäste, är hur den är berättad.

Varje avsnitt berättas ur olika karaktärers perspektiv. Under första säsongen är det de två älskarna, Noah och Alison, vars perspektiv vi får se. Oftast börjar avsnittet med att vi får följa med Noah under en tid. Vi får se hans vardag, som inte är så lätt, då han känner sig undergiven sin frus och hennes familjs välstånd. Vi får även se hur han ser Alison, som verkar förförisk så det står härliga till. Sedan får vi se samma tid igen, fast berättad ur Alisons perspektiv. Hon försöker återhämta sig från sin sons död, vilket är nästintill omöjligt. I Alisons version är det Noah som är den framfusiga parten. De två synvinklarna överlappas när karaktärerna träffas. De två versionerna ser dock aldrig likadana ut. De har inte ens samma kläder på sig i de olika versionerna!

Skaparna av serien har dessutom haft den goda smaken att inte förse serien med någon form av voice-over, vilket gör att vi inte får någon sorts fusklapp där det står vad karaktärerna tänker. Detta framförs istället genom den finfina dialogen, regin och de superba skådespelarna. I andra säsongen, som jag precis börjat titta på, får vi även se avsnitt som är berättade ur andra karaktärers synvinklar, vilket bara gör serien bättre; de lyckades med konststycket att förnya och förbättra ett redan framgångsrikt koncept. 

Resultatet av berättargreppet är att vi aldrig vet exakt vad som hände. Detta gör det svårt att sluta sig till om de olika karaktärerna är ”goda” eller ”onda”, eftersom de verkar vara störda egoister ur en synvinkel, men sympatiska ur en annan. Man får alltså en sorts helhetsbild av karaktärerna, även om denna bild kanske inte är så pålitlig alla gånger. Men det är som det ska, känns det som. För frågan är om man verkligen kan få en helt rättvis bild av en människa.

Det finns ett antal serier som berättas på okonventionella vis. I ”Heroes” berättar man med serietidningsrutor och kapitel. ”Sense8” handlar om personer som är sammankopplade och kan ”besöka” varandra. ”Six Feet Under”, den gamla pärlan, har konversationer mellan levande och döda personer och visar oss många individers sista ögonblick på Jorden. Detta var bara mina personliga favoriter.
 
Vilka är era favoriter?