5 skäl att kolla på första avsnittet av "Star Trek: Picard"

Jag har precis avnjutit ännu än pånyttfödelse av "Star Trek". Men serien har minst sagt inte varit lika lättsmält för andra tittare. Kanske faller inte det nya formatet alla i smaken?

Jag ser seriens ambition som både en nackdel och en styrka. Den når en bredare massa, men det betyder att allt fler röster som vill ha en mer specifik produkt kommer att höras.

Om man dock ser "Star Trek: Picard" som lättsam underhållning - någonting man tar med en viss nypa salt, utan förpliktelser och regler att följa - så är det i sin klaraste definition någonting som helt enkelt är kul att titta på.

Är du fortfarande skeptisk? 

Okej. Här följer fem skäl att ge första avsnittet av "Star Trek: Picard" en chans.

 

 

Han är tillbaka. Denna gång äldre, mer mänsklig och sårbar. Men framförallt mer intressant.

Det känns nästan som ”Star Trek: Picard” har lånat en sida från filmen ”Logan”, som ni säkert vet handlade om den åldrande mutanten också känd som Wolverine (att Patrick Stewart också spelade en dement version av Professor X i samma film hör inte lika mycket till saken - det krånglar hellre till det).

Likheterna mellan karaktären Logan och karaktären Picard är rätt slående.

De har båda ett förflutet som plågar dem.

De är betydligt mer väderbitna än tidigare.

Återkommande flåseri vid högt tempo. 

 

De får ta hand om varsin flicka som vet hur man tar kål på bad-guys.

Båda två har pondus i överskott.

Missförstå mig dock inte. Det här är långt från ett plagiat; Picard står på sina egna ben.

 

 

 

Jag vet att han har spelat roller framtagna av genier som William Shakespeare, Thomas Mallroy, Frances Hodgson Burnett och han som skapade ”Robot Chicken”.

I mitt hjärta är det dock denna roll som är summan av hans teatraliska ådra.

Jag vill inte titulera honom med några fina benämningar, eller prisa marken han vandrar på, men vill hellre säga på ren svenska att Stewart är skitbra som en äldre Jean-Luc Picard.

Okej. Bara en gång. Han är flintastisk! 

 

 

 

Det är ett riktigt bra tempo i första avsnittet av ”Star Trek: Picard”.

Bland annat bjuds det på välgjorda actionscener - som handlar mer om rövsparkeri och betydligt mindre om stora rymdskepp med laserkanoner. 

Det känns nästan växelvis som om man tittar på en sci-fi-version av ”The Bourne Identity”, lika mycket som ett avsnitt av ”Star Trek”.

Men om du är ett äkta old-school-fan av serien så behöver du dock inte förtrösta; dels för att detta bara är första avsnittet än så länge, och dels för att det fortfarande finns tillräckligt av en igenkänningsfaktor för man ska få den där mysiga känslan som "Star Trek" har patent på.

 

 

 

Picard må ge ett gammalt intryck, men det gör inte serien i sig. 

Bildspråket är mycket mindre generiskt än till exempel i ”Star Trek: The Next Generation” som under 80- och 90-talet - även fast den var och är älskad av fans - hade en distinkt produktionskaraktär som påminde lite om massproducerade såpoperor.

Ok, lugn! Jag tar tillbaka det.

Men faktum kvarstår att sättet att filma ”Star Trek: Picard” har utvecklats en del från de dryga 26 åren sedan ”The Next Generation” sa adjö. Det har till och med kommit en bit från långfilmerna som producerades. 

Kort sagt - serien är snygg, fräsch och modern. Och det är inte en dålig sak i det här fallet.

 

 

 

På något fantastiskt sätt har "Star Trek: Picard" lyckats vända sig till två målgrupper som är kontraster till varandra: de som kan "The Next Generation", och de som inte kan det.

Jag har lyxen att befinna mig någonstans i periferin och kan på så sätt skriva under på det.

Vad är då skillnaden mellan de invigdas och oinvigdas upplevelse? Igenkänningsfaktorn. Det är ett smörgåsbord bestående endast av påskägg som man får ta del av i de första 44 minuterna av den här serien. 

Så visst, att vara en Trekkie kanske har sina fördelar, men är långt ifrån avgörande.  

"Star Trek: Picard" finns att se på streamingtjänsten Amazon Prime.