Med all rätt så har bröderna Russos ”Avengers: Endgame” lyfts fram som en enorm succé världen över och den har hyllats för sin förmåga att ro en så pass enorm och tonmässigt spretig filmsaga i hamn. Vår egen chefredaktör Alexander Dunerfors skrev i sin recension att det är ”det mest episka vi hittills har sett inom serietidningsgenren” och jag kan inte annat än att hålla med honom och många andra.
(OBS! Spoilervarning för allt som följer nedan)
”Endgame” är i det stora hela en ruskigt imponerande film och under majoriteten av speltiden satt jag i biostolen med ett stort leende på läpparna och kunde knappt tro mina ögon över det som utspelade sig på bioduken. Det är så storslaget, så överväldigande och så emotionellt träffande att man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Vissa specifika ögonblick (Captain America med Mjölnir! Scarlet Witch vs. Thanos! Vormir! Nebula-storyn! Allt med älskade Captain Marvel!) gjorde att jag ville resa mig upp och jubla av glädje, så man kan lugnt säga att även jag stämmer in i hyllningskören.
Det jag dock inte har sett så mycket av i diskussionen kring den här filmen är de stora gapande bristerna, som jag trots min starka kärlek för filmen tycker finns där. Jämfört med ”Infinity War” så tyckte jag att ”Endgame” var en långt mycket mer ojämn film som både hade högre toppar och djupare dalar. Eftersom allt redan har sagts om de förstnämnda topparna (exempelvis i vårt detaljerade ”Endgame”-avsnitt av podcasten Filmmixern öser jag kärlek över alla de delar jag gillade mest) så tänkte jag ta och gräva lite i avgrunden istället.
Vad har hänt med vår Thor?
Allas vår hetlevrade åskgud var det absolut starkaste kortet i ”Avengers: Infinity War” och hans magnifika entré ner på slagfältet i Wakanda är redan ikonisk om man frågar mig. Det blev därför en så otroligt smärtsam besvikelse när han dök upp i ”Endgame” och visade sig vara filmens mest uppenbara snedskott. I de tidiga scenerna – där han bland annat får rätta till sitt ”I should have gone for the head”-misstag på fantastiskt vis – fungerar han fint, men efter tidshoppet fem år framåt går allt käpprakt åt helvete.
I en skrattretande dålig scen som direkt förde mina tankar till bottenskrapet bland SNL-sketcher introduceras han som en självdestruktiv ölhävare som har tappat allt hopp och släppt alla hämningar. Jag kunde verkligen inte tro mina ögon när Hemsworth dök upp i bild iklädd en groteskt ful ”fatsuit” och en peruk med tillhörande skägg som såg ut som något från Buttericks. Istället för att göra något med emotionell vikt och utforska allvaret i att Thor verkligen har förlorat allt valde alltså Marvel och company att göra honom till filmens stora skämt, med katastrofalt risigt resultat. Varje gång han dyker upp i bild och rapar (kom igen?), kläcker ett ölskämt eller kallas för ”Lebowski” av Tony undermineras mycket av det som har byggts upp kring hans karaktär genom åren.
I ”time heist”-sekvensen när Thor och Rocket Raccoon beger sig till Asgård för att lägga vantarna på reality stone börjar karaktärens resa för en flyktig sekund dra sig lite närmare intressant mark. Det är dock främst tack vare Rene Russos fina återkomst som Frigga och hennes makalösa pondus som skådespelare. Tyvärr får inte den sekvensen heller vara allvarlig, utan det droppas skämt om att Thor minsann borde käka en sallad, superkul!
Pinsamma daterande referenser
När Thor, Miek och Korg spelar Fortnite i ”nya Asgård” eller Hulken tar en selfie och ”dabbar” med ett gäng ungdomar får jag bara en pinsam känsla av att bröderna Russo desperat försöker vara hippa hos kidsen. Den här typen av ”kolla på oss, vi kan faktiskt också spela fejsbok”-inslag är inte bara ostiga så det stänker om det, utan de är också onödigt daterande. Sånt här håller nämligen aldrig, så redan om några år kommer man känna att det här är riktiga stenåldersblinkningar när man återbesöker ”Endgame”.
70-talsdelen av ”time heist”
Överlag tyckte jag att hela ”time heist”-sekvensen var fyndig, kreativ och stark i utförandet, men vissa bitar fungerar onekligen sämre än andra. Särskilt den del där Tony och Steve styr kosan mot 70-talets Camp Lehigh för att få tag i space stone (tesserakten) och samla fler Pym-partiklar tyckte jag var vida underlägsen de andra. Visst, på pappret känns det som en rolig idé att få se en ung Hank Pym (Michael Douglas) och låta Tony träffa sin pappa Howard Stark (John Slattery) en gång till, men resultatet lämnade mer att önska.
För det första så tappade gänget bakom kamerna bollen när det gäller föryngringseffekterna på Michael Douglas, vilket känns mycket märkligt när det fungerade helt felfritt så pass nyligen som i ”Captain Marvel” (dessutom har det gjorts med imponerande resultat på just Douglas tidigare). Kort sagt ser han plastig ut och det märks tydligt att det är något som är oerhört ”off” med hans ansikte. Den typen av missar tar mig ur filmen direkt och det blir särskilt frustrerande när avsikten bara är att pressa in ytterligare en sekunds fanservice.
Addera sedan scenen där Tony i en lång dialog med sin far tassar runt just det faktum att… det är hans far. Manusförfattarna och skådespelarna försöker desperat få in någon sorts kommentar kring föräldraskap och ”äpplet faller inte långt från trädet”-poänger men med tanke på att Howard inte vet vem Tony är i scenens kontext så blir det bara oerhört onaturligt och krystat att se på. Den taktfullhet och finess som uppvisas i ögonblicket där Cap bara tyst observerar Peggy Carter, sitt livs kärlek, genom en glasruta borde ha fått genomsyra hela segmentet.
Nya ”Captain America”
Vad hände här egentligen? Falcon blir Captain America?! Jag är mycket väl medveten om att det har täckning i serieförlagan men det drar inte bort från det faktum att det i filmernas Marvel-universum känns väldigt konstigt. Att se en gammal, grå och nöjd Steve Rogers lämna över skölden och ansvaret som följer med Captain America-titeln är fint, men för mig är det en självklarhet att det borde ha varit Bucky ”The Winter Soldier” Barnes som tog emot den (vilket också har hänt i serierna). Karaktärernas resor filmerna igenom tycks också peka tydligt på den successionen och inte den som vi nu fick.
Dessutom har Bucky en del övermänskliga krafter som kan komma väl till hands i rollen som ”Cap”, medan Falcon har sin… vingdräkt? Tittar man bortom karaktärerna så är Sebastian Stan en långt mycket mer intressant skådespelare än Anthony Mackie (som ibland framstår som väldigt osympatisk, enligt mig) och hans prestation känns som en av de plattare i gänget. Tanken på att eventuellt få se honom som en ny version av Captain America i kommande MCU-filmer är exakt noll procent kittlande.
Håller du med om punkterna ovan eller är jag helt fel ute? Gör din röst hörd i kommentarerna nedan!
