En dålig slutscen har å andra sidan oftast en katastrofal påverkan på helhetsintrycket, oavsett hur bra resten av filmen är. Värst är när en för övrigt bra film faller helt platt genom ett totalt hjärndött slut. Nedan finner ni några av de värsta förbrytarna utan inbördes ordning. Med risk för att sparka in en öppen dörr; det kan förekomma spoilers.
The Ninth Gate (1999)
Jag gillar verkligen Roman Polanskis lika delar skumma som fåniga film med tema Satan. Johnny Depp spelar bokhandlaren som får i uppdrag att autentisera en bok skriven av hin håle själv. Tillsammans med två andra böcker i serien kan man tydligen frambringa mörkrets furste, vilket för övrigt låter som en allmänt dålig idé. Efter mycket om och men får filmens antagonist tag på de tre böckerna med tillhörande illustrationer och gör ett gott försök till att framkalla Satan. Det går inget vidare och skurken plussar på filmens body count tack vare att en boksida saknas. Påpassligt nog springer Johnny strax därefter på nämnda sida och vi bjuds på en påklistrad och abrupt slutscen där Johnny lunkar mot porten till odödlighet/himlen/helvetet? Andra tolkningar emottages gärna.
Signs (2002)
För tolv år sedan var det fortfarande lite av ett event när M. Night Shyamalan släppte en ny film. Nu vet vi bättre. Berättelsen om bondfamiljen som ställs inför en möjlig rymdinvasion var faktiskt hyggligt spännande och stämningsfull fram till slutet. När en livs levande alien sedan dyker upp i Gibson-familjens vardagsrum går det hela från läskigt till läskigt dåligt inom loppet av några minuter. Varje liten händelse i familjens liv har lett fram till att de allena kan stoppa E.T och hans posse med ytterst enkla medel. Rymdvarelserna må kunna bemästra intergalaktiska resor men är samtidigt oförmögna att vrida på dörrknoppar och invaderar en planet dränkt i vatten när deras enda svaghet är… vatten.
I Am Legend (2007)
Ett dåligt slut på en film är en sak. När slutet medvetet har omarbetats till något dåligt, från den litterära förlagans betydligt bättre slut, finns det inga som helst ursäkter. I am Legend är en riktigt bra postapokalyptisk rulle där Will Smith faktiskt är klart tolererbar. Mänskligheten är utrotad av ett virus som förvandlar folk till monster. Will, som den nästan sista människan på jorden jagar mutanterna för att försöka utvinna ett motgift. I sin tur försöker de ta kål på honom gång efter annan. Efter hand visar det sig att monstren kanske inte är så hjärndöda och elaka som man först trodde men i samma ögonblick beslutar sig filmmakarna att strunta i historiens viktigaste tråd.
Will offrar sig för att få tag på motgiftet och spränger på kuppen sig själv och ett gäng styggingar med en granat. I originalslutet, likt boken filmen baseras på, framkommer det att de läbbiga monstren i själva verket fortfarande till stor del har mänskliga drag; de är tänkande varelser som har försökt rädda en polare som Will hållit fången för att försöka hitta botemedlet. Till och med filmens titel förlorar sin mening med det Hollywoodanpassade skitslutet de valde; ”I am Legend” syftar på att det är monstren som fruktar Will och inte tvärtom.
Basic (2003)
Vad som börjar som en spännande mordgåta i militärmiljö med John Travolta i relativt god form, spårar mot upplösningen ut mer än ett skenande tåg. En twist är alltid kul men när twisterna börjar få egna twister, den ena mer osannolik än den andra är det inte så kul längre. Korfattat handlar slutet om att alla man tidigare trodde hade dött de facto lever och sitter och fikamyser; allt för att dölja någon ohyggligt avancerad cover up-plan military style. Jag tror att det var så i alla fall; jag såg aldrig bonusmaterialet på tre timmar som förklarade hur det hela faktiskt låg till.
Boxing Helena (1993)
Under en ”bring your kid to work day” fick David Lynchs dotter Jennifer chansen att regissera en film som med dåtidens mått mätt ändå får ses som kontroversiell. Likt en tamare och porrigare föregångare till the Human Centipede (2009) handlade Boxing Helena om en tossig läkare som kidnappar sin drömtjej för att stegvis amputera hennes armar och ben. Något han framgångsrikt gör under filmens märkliga gång. De som satt kvar till slutet fick sig dock en Dallasdoftande överraskning när det visade sig att allt som hade hänt var en dröm. Japp, psychodoktorn drömde allt som utspelade sig. Ett redigt fuck you med möjlighet till påfyllning till de stackare som mot bättre vetande hade matat in VHS- kassetten i spelaren.
Apornas planet (2001)
En remake av "Apornas Planet"; det hela lät ju så bra. Tim Burton var fortfarande att räkna med och Mark Wahlberg var…tja… Mark Wahlberg. En skådis som kan vara precis så bra som regissören vill att han skall vara; det vill säga allt ifrån ett flisigt stolsben till Oscarskandidat. Större delen av filmen är på intet sätt någon katastrof, den är bara överflödig i brist på bättre ord. Slutet däremot, där snackar vi en helt annan dimension av dåligt. Twisten i originalfilmen från 1968 är fortfarande svårslagen och i ren desperation försökte manusförfattarna att få till något lika häftigt för remaken. De lyckades inte. Marky Mark åker till slut tillbaka till vår nutid för att kraschlanda vid Lincolnmonumentet som (håll andan) har ett apansikte. Kort därpå dyker en brigad av ap-poliser upp och…The End. Biopubliken speglade Marks ständigt förvånade ansiktsuttryck och ville ha en förklaring till hur allt hängde ihop. Tretton år senare väntar vi fortfarande.
High Tension (2003)
Den franska skräckfilmen som fick den internationellt mer gångbara, men samtidigt helt ologiska titeln "Switchblade Romance" var en frisk fläkt i slashergenren. Riktigt spännande, sanslöst våldsam och skickligt filmad lyfte den en i grunden enkel story om ”galen mördare jävlas med några stackars tjejer”. Marie, som hälsar på sin kompis med familj på landet, får besök av en klassisk white trash-mördare i skabbiga kläder och keps som slaktar familjen och även kidnappar tidigare nämnda kompis. Marie tar upp jakten på mördaren fram till det självande slutet då det visar sig att (ta da) det är Marie själv som är mördaren. Något som fysiskt, psykiskt och metafysiskt inte alls är möjligt om man ser tillbaka på det som tidigare utspelat sig. Skall man dra till med en sådan twist gäller det att se till att de logiska groparna är igengrävda, något som inte var fallet med "High Tension".
Identity (2003)
James Mangold regisserade bland andra John Cusack och Ray Liotta i denna Agatha Crisite-inspirerade mordgåta. Tio främlingar blir strandsatta på ett motell under en regnstorm modell större. Det tar inte lång tid innan en efter en trillar av pinn men vem är egentligen mördaren? Fram till upplösningen är detta en tät och välspelad thriller där man som åskådare på sann Cluedo-manér försöker att lösa mordpusslet. I slutscenen visar det sig att personerna man engagerat sig i under nittio minuter inte existerar utan endast är en dödsdömd fånges olika personligheter. Allt har utspelat sig i hans fantasi där personligheterna på bästa sätt försökt ta kål på varandra. Smart? Lite. Irriterande? Ytterst.
Law Abiding Citizen (2009)
Till skillnad från de flesta andra bidrag på listan är det inget spektakulärt supertwistigt med slutet av Law Abiding Citizen. Just häri ligger också problemet. Eller i alla fall ett av problemen. Gerard Butler spelar mannen som tar hämnd på svinpälsarna som brutalt mördade hans familj och därefter ger han sig på det amerikanska rättssystemet som misslyckades med att döma mördarna. Trots att Gerard sitter inspärrad för de första morden fortsätter folk som varit inblandade i fallet att dö. Ingen fattar något och allra minst Jamie Foxx, som spelar Gerards slemmiga och irriterande advokat. Mot slutet kommer det fram att Gerard lyckats gräva en tunnel från sin fängelsecell till ett närliggande garage han äger.
En av många delar i hans ohyggligt avancerade hämnd-plot som skulle sluta med att stadshuset sprängs; hans egna diskreta sätt att ifrågasätta rättssystemet. Jamie fattar mot alla odds galoppen och placerar istället Gerards bomb i hans cell. Pang och boom, skurken man hejade på är död och hjälten ingen bryr sig om vann. Ett extremt tillrättalagt och hycklande slut i en film som fram till dess belyst just hyckleriet i det amerikanska rättssystemet.
The Dark Knight Rises (2012)
Jag misstänker att de flesta är bekanta med Christopher Nolans Batman-trilogi. Visst är filmerna underhållande även om de tar sig själv på skitnödigt stort allvar, enbart besegrade av "Man of Steel" från förra året. Den avslutande delen bjöd, förutom på logiska luckor modell större och Banes kunskaper inom kiropraktik, på ett slut ingen rimligen kan vara nöjd med. Batman flyger iväg med kärvapenladdningen som hotar att spränga Gotham City så att bomben istället kan detoneras över öppet hav. Man ser timern ticka ner till noll samtidigt som Batman är kvar i farkosten. Boom. Batman är död och Bruce Wayne är samtidigt mystiskt försvunnen (märkligt).
Alla sörjer, inte minst butlern Alfred som under sorgesemestern åker till Italien där han på sitt stammiscafé ser en välmående Bruce tillsammans med Catwoman. Antingen har Bruce lyckats lura döden med ett magitrick modell bättre och dragit sig undan från allmänhetens ögon (inga problem om man är en av världens mest kända playboy-miljardärer). Alternativt såg Alfred det han ville se varpå Batman fortfarande var sprängd till beståndsdelar strödda över havet. Oavsett vilket är Christopher Nolans välkända tvetydighet och subtilitet totalt frånvarande vilket gör finalen till ett redigt magplask.
Vilka slutscener tycker du är värst? Kommentera nedan!
