För vissa skådespelare verkar ha tagit permanent uppehåll. Andra har bara blivit bortglömda, vilket är synd, för när de var på topp, då var de riktigt bra.
De som har det där lilla extra. Den där blicken, den där rösten, det där sättet att få en att känna att något stort är på gång bara genom att kliva in i en scen. De har haft sin storhetstid, kanske till och med vunnit en Oscar eller två, för att sedan i princip försvinna från rampljuset.
Men vi glömmer inte. Vi minns hur bra de var och vi vägrar acceptera att det är över.
10. Rick Moranis
Kungen av nördig charm. Mannen som gjorde science fiction kul, innan Marvel blev religion.
Rick stack från rampljuset på 90-talet för att ta hand om sin familj, vilket är vackert, beundransvärt och samtidigt brutalt för oss som fortfarande kan citera “Spaceballs”.
Han dök upp i en reklam med Ryan Reynolds och vi alla höll andan som om det vore ”Avengers: Endgame”. Ge oss en ny komedi, Rick. Vi är redo att bli förminskade, igen.
9. Halle Berry
Det fanns en tid då Halle Berry var en av de största i världen. Hon var lika självklar på röda mattan som i biosalongen. Vi pratar om en skådis som kunde göra både stenhård action, rörande drama och sexig blockbuster. Hon vann en Oscar för “Monster’s Ball”, blev Bondbrud i “Die Another Day” och tog titeln som den första svarta kvinnan att vinna bästa kvinnliga huvudroll. Det är stort.
Efter det började saker förändras. Inte för att Berry blev sämre, men rollerna hon erbjöds doftar inte riktigt Oscars-material. Vi är redo att se Halle Berry äga bioduken igen.
Läs också: Blev ”Catwoman” från 2004 oförtjänt sågad? Halle Berry ger klösigt svar till kritikerna
8. Kiefer Sutherland
Under 00-talet fanns det ingen coolare än Jack Bauer. Kiefer muttrade, sköt och torterade sig rakt in i våra hjärtan i “24” och fick det att kännas som att varje minut räknas. Han var ansiktet utåt för den stereotypa bullyn efter “Stand By Me” och satte en ny prägel kring hur man agerar cool vampyr i “The Lost Boys”.
Det senaste jag hörde och såg, var att han tog en bira och planka på en av Örebros många sunkbarer (bildbevis finns), vilket kanske säger en del.
Jag vill ha Kiefer som han var, med konstant svett i pannan, blick som dödar, och röst som låter som att han rökt en madrass.
7. Hilary Swank
Två Oscars. TVÅ. Och ändå kan jag slå vad om att varenda filmintresserad från dagens generation har svårt att nämna vad hon pysslat med utöver “Boy’s Don’t Cry” och “Million Dollar Baby”, som jag förövrigt älskar något innerligt.
Hilary slog igenom med roller som krävde allt fysiskt, psykiskt och emotionellt. Hon levererade varje gång. Men sedan dess har karriären blivit plågsamt tyst.
Hon förtjänar bättre än att vara “hon som var med i någon Netflix-film jag glömde efter 20 minuter”. Ge henne en roll värdig hennes punch.
6. Jeff Bridges
Han är The Dude. Han är gruset i whiskyglaset. Han verkar också gilla att delta i diverse cowboy-filmer, jag tror jag räknat ihop ungefär sju olika titlar inom detta temat. Kanske inte nödvändigtvis något fel i det, men det finns ju mer därinne. Jag gillade Jeff starkt i “True Grit”, men det betyder inte att jag bara vill ha honom som en gammal farbror på häst som verkar ha gegga i munnen.
Jag tror vi behöver honom i en roll med lite riv och skit under naglarna. En rulle där han får dra ett svulstigt tal i motljus innan allt exploderar. För Jeff är mer än en avdankad cowboy och det är dags att påminna världen om det.
Läs också: Jeff Bridges orkade inte med Jared Leto under “Tron: Ares”
5. Mel Gibson
Om vi lägger kontroverserna åt sidan och fokuserar på skådespel, då är det svårt att ignorera Mel. För när han är på, då smäller det.
“Braveheart”, “Lethal Weapon”, “Signs” och tunga, minnesvärda titlar från regissörsstolen med “Apocalypto” och “Hacksaw Ridge”. Mel visar att han kan skapa drama med puls.
Problemet idag, är att han tackar ja till filmer som låter som AI-genererade actionrullar. Vi behöver honom i en film som tar vara på hans vildhet.
4. John Travolta
Jag vill att det ska gå bra för John Travolta. Det är därför jag förlåter honom varje gång han dyker upp i något nytt, även fast han fortsätter göra det sämre.
Det är svårt att sätta fingret på vad som ställt till det, kanske är det scientologin som tar upp hans fulla sinne. Men när han dyker upp som galning i peruk i en samproduktion med Fred Durst från Limp Bizkit (“Fanatic”), där hans agerade liknar en sketch från “Saturday Night Live”, då vet vi att något är skevt på riktigt.
Men jag vill tro att han fortfarande har det – karisman, blicken och komisk tajming. Det är bara rollerna som sviker. För varje “Pulp Fiction” har vi fått fem “Gotti”.
Läs också: Se John Travolta återupprepa rollen som Danny Zuko i “Grease”
3. Naomi Watts
Naomi Wats har en satans stark närvaro och kan hantera karaktärer i psykologisk fara på ett sätt många andra inte klarar. Hon har det där skräckinjagande ansiktet som utstrålar kalla kårar, utan att skrika eller låta som en galen tonåring. Vi känner hennes rädsla.
Mina starkaste ögonblick kommer givetvis från “Mulholland Drive”, men framförallt från “The Ring”-filmerna, som jag ser som något av det bästa i skräckgenren, utan att överdriva. Där Naomi givetvis bar filmerna rakt igenom.
Därefter har hon hamnat i filmer där det kändes som att alla hade glömt att berätta för henne vad filmen egentligen handlar om. Och vi? Vi satt där och försökte förstå varför en av världens bästa skådisar plötsligt spelade tredje fiol i rullar ingen minns.
Naomi behöver en roll med mystik, nerv och lite jävlar anamma. Hon är för bra för att glömmas bort i scroll-flödet.
2. Clive Owen
Jag minns när Clive Owen var den coolaste människan på jorden. “Children of Men” och “Sin City” ligger på min topp-10, filmer där han kunde stå helt still och ändå äga varenda scen.
Sen dess har det varit läskigt tyst kring denna herra. Han glidit runt i filmer som känns som att de borde ha visats direkt efter nyheterna på SVT2. Allvarliga, gråa och inte särskilt minnesvärda. Clive är inte tråkig. Han bara ser tråkig ut ibland. Stoppa honom i en ny noir-rulle eller låt honom agera trött deckare i en psykologisk thriller.
1. Jim Carrey
Mannen med många ansiktet. Mimikens mästare. Jim Carrey har kanske inte hamnat i facket bland Oscar-kandidater på senaste, men om det är något han kan, så är det att leverera en helt unik rolltolkning, som i princip präglat hela karaktären han spelat.
Han är ett unikum, men senaste åren har han mest verkat trött och lat. Han gömmer sig ofta bakom en kostym. Det gjordes några försök till allvar i “The Number 24” och “Dark Crimes” bland annat, men det är inte där han hör hemma.
Visst, han var otrolig i familje-komedierna vi minns, men jag vill påstå att han är i sitt essé när han får vara kul, lite panikartad, men ändå seriös på något vis. Han behöver gå tillbaka till “Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, “Man on the Moon” (förövrigt ett av vår tids bästa exempel på method-acting) och “The Truman Show”.
Läs också: 10 aktuella storstjärnor jag bara inte tål