Zack Snyder's Justice League 2021

Säga vad man vill om Zack Snyders kvalitéer som filmskapare, men att han tvingades lämna produktionen av “Justice League” 2017 var inget annat än en tragedi – inte minst för regissören själv. Mitt under slutskedet av vad som skulle bli den efterlängtade fusionen av DC:s hjältar, gick Snyders dotter Autumn hastigt bort och regissören fick av förklarliga skäl lämna produktionen tillfälligt för att ta itu med denna familjetragedi. Utan någon vetskap om exakt när han skulle återvända valde Warner Brothers att slutföra processen, bland annat genom att ta in regissören Joss Whedon – som tidigare haft fingrarna i Marvels syltburk – för att knyta ihop säcken på det som var kvar att göra med “Justice League”. 

 

Resultatet blev en besvikelse, inte minst för de mest inbitna fansen. Löftet om den episka sammanslutningen av DC:s filmuniversums hjältar blev en rörig soppa där Snyders tänkta vision klippts ner ordentligt och en mer lättsam och ljusare ton injicerats i superhjältesagan. Även kommersiellt fallerade filmen och satsningen på DC Comics filmuniversum föll i limbo. 

 

Under de kommande åren växte en minst sagt vokal fanskara fram som önskade sig – nej, krävde – att Zack Snyders ursprungliga vision skulle realiseras. Hashtaggen #ReleasetheSnyderCut blev ett stående inslag på forum, bloggposter och sociala medier så fort något rörande DC, Warner Brothers eller superhjältar i allmänhet nämndes. Efter år av hängivenhet och ett nästintill mytologiskt uppbyggande av “The Snyder Cut” fick fansen till slut beskedet – Zack Snyder kommer tillbaka och färdigställer “Justice League” så som det var tänkt. Och inte bara en omklippning av det existerande materialet – här skulle 70 miljoner dollar pumpas in för nyinspelningar och digitala omputsningar. 

 

Efter flera år av diskussioner, hintar och förväntan har nu världens dyraste “director’s cut” realiserats, och frågan på allas läppar är – var det värt väntan? 

 

Det man framför allt kan säga är detta – det är en massiv förbättring gentemot den version vi fick 2017. Inte bara har vi en dubbelt så lång speltid (filmen klockar in på drygt fyra timmar), där Snyder har tid att gå på djupet i det mytologiska uppbyggandet och spendera mer tid med flera av karaktärerna, som här de facto introduceras för första gången. Borta är även majoriteten av de mer lättsamma inslagen som Whedon och WB forcerade in i sin version, framför allt den gräsliga introsekvensen med den digitala mustaschborttagningen hos Henry Cavill som gav termen “uncanny valley” en helt ny dimension. Bara det är värt de 70 miljoner som lagts på “Zack Snyder’s Justice League”. 

 

Grundberättelsen är i stort sett densamma. Efter Supermans död i “Batman v Superman: Dawn of Justice” börjar de så kallade “Motherboxes” vakna till liv och en stundande invasion av Darkseid och hans mörka armé väntar. Bruce Wayne tar sig, tillsammans med Diana Prince, an uppdraget att samla ihop en skara "meta-humans" för att förbereda sig för vad som komma skall. Aquaman, The Flash och Cyborg värvas för att stoppa Darkseids hantlangare Steppenwolf från att samla tre utspridda Motherboxes och stoppa Darkseids invasion. 

 

En av de saker som dock markant skiljer sig från den föregående versionen av “Justice League” är just det sistnämnda – Darkseid. DC-världens svar på Marvels superskurk Thanos syntes inte till alls i versionen som släpptes 2017. Här får han en betydligt större roll, och bygger upp det hot som väntar i horisonten. Det är fortfarande hantlangaren Steppenwolf (här i helt ny kostym) som får göra grovjobbet på jorden, men Darkseids involvering skänker inte bara mer förståelse till det större berättandet utan även mer tyngd till filmen. 

 

På det stora hela är “Zack Snyder’s Justice League” en mycket mer komplett och enhetlig film. Snyders vision får leva sitt fulla liv och han målar upp sitt superhjälteepos med svepande penseldrag. Både stora och små justeringar får karaktärsdynamik att fungera bättre, emotionella svängningar att landa smidigare och episka sammanslagningar utrymme att kännas just episka. 

 

Tyvärr lider filmen av det som inte bara var ett problem med versionen från 2017, utan även något som genomsyrat hela strategin för DC:s filmuniversum. Inte för att dra allt för många jämförelser med konkurrenten Marvel, men det som saknats i DC-uppbyggandet har varit en tydlig struktur. Och även om denna ny version som sagt är en klar förbättring i introducerandet av nya karaktärer och fördjupning i världsbyggandet, så är det fortfarande betydligt rörigt och osammanhängande emellanåt. Att Snyder dessutom slänger in ännu fler beståndsdelar skapar inte mindre förvirring.  

 

Det finns också en hel del sprickor i fasaden, rent utseendemässigt. Även om en rejält stor sedelbunt landat i Snyders knä så har inte pengarna räckt till för att fixa alla digitala omputsningar – och det märks. Snyder har sannerligen ett öga för det visuella, men det går  inte att bortse de uppenbara spår som satts av reshoots och budgetåtstramningar. 

 

Huruvida det kommer komma någon fortsättning för Snyders saga återstår att se – officiellt är det sagt stopp, men hashtaggen #RestoretheSnyderVerse har redan börjat trenda så vem vet var detta kommer att sluta – men det är mycket med denna nya version som förlitar sig på en uppföljning. Även om det här är versionen som Snyder ville göra från början så är det mycket som känns oväsentligt när vi vet om att det troligtvis inte blir någon fortsättning. 

 

I slutändan är detta en film för fansen, av fansen. Inte bara i det avseende att Zack Snyder själv kanske är sitt eget största fan, utan också att den passionerade fanskara som med idogt arbete kämpat för att realisera sin dröm har varit en enormt bidragande faktor till att filmen faktiskt blev av. Skeptiker till Snyders visuella stil och mörka ton kommer nog inte vinnas över av denna nya version, men för de mest inbitna fansen har den våta drömmen äntligen blivit verklighet.