Young Victoria (2009)

Emily Blunt är en skådespelerska på väg upp. Efter genombrottet med "Djävulen bär Prada" pekar allt mot att hon blir nästa stora brittiska export. I "The Young Victoria" får hon chansen att göra en Cate Blanchett och axla ansvaret för hela det brittiska imperiet i paradrollen som den unga drottning Victoria. Blunt är utan tvekan mycket bra, men tyvärr är berättelsen om Victoria alldeles för intetsägande.

Att Martin Scorsese tillsammans med Hertiginnan av York, Sarah Ferguson, har producerat hela rasket säger kanske inte så mycket (förutom frågan om den förstnämnde överhuvudtaget gjort någonting). Men att Fergusons dotter, prinsessan Beatrice har en liten roll, ger en aning om hur respektfull filmen är mot den kungliga familjens historia. Här får vi se hur den engagerade drottning Victoria bekymrar sig för sina undersåtar och tillsammans med sin älskade prins Albert tar fram nydanande förslag för hur de små liven ska kunna bo hyggligt samtidigt som de slavar i imperiets textilfabriker. Det är med andra ord en kraftigt nostalgisk version som presenteras av den kanadensiske regissören Jean-Marc Vallé.

Prins Albert förresten: större delen av filmen handlar om den kärlekshistoria som växer fram mellan Victoria och hennes belgiska kusin Albert. Det hela är ganska sött men efter en halvtimme med upplästa kärleksbrev och parkpromenader falnar intresset för romansen ganska snabbt, och så fortsätter det. Den är, som resten av filmen, dränerad på all dramatisk potential så till den grad att det till slut blir som att se på när någon leker med stiligt utsmyckade dockor (vilket inte är så långt från sanningen).

Men om historien är trist och perspektivet är underdånigt så är resten av filmen ganska fantastisk. "The Young Victoria" är ögongodis för oss som har en fäbless för gammal hederlig kostymfilm. Här finns romantiska vyer av den engelska landbygden, beefeaters på parad och naturligtvis en pampig kröningsscen. Skådespeleriet håller dessutom hög klass rakt igenom. Blunt är som sagt filmens hjärta, men även Rubert Friend (som Albert), Paul Bettany (som slug politiker) och framförallt Jim Broadbent som en smått megalomanisk Kung William gör det lätt att glömma bristen på story.

Det här kunde ha blivit en höjdarfilm, om bara någon hejdat sig och frågat vad filmen egentligen handlar om. Nu blev det istället soppa kokad på spik, om än en välsmakande sådan.