Wuthering Heights 2011

Romantik Drama
Storbritannien
122 MIN
Engelska
Wuthering Heights poster

Synopsis

För den som tröttnat på klämkäcka Jane Austen-hyllningar kommer en originell och fysiskt omskakande filmatisering av Brontës klassiska bok, signerad "Fish Tank"-regissören Andrea Arnold. Hennes version av Heathcliff och Cathrines odödliga kärlekshistoria är en drömsk och hisnande bildupplevelse man bär med sig – kanske för alltid.
Ditt betyg
2.4 av 65 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Wuthering Heights
Biopremiär
2 mars 2012
DVD-premiär
22 augusti 2012
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Atlantic Film
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Kim Nilsson

27 februari 2012 | 14:01

Svindlande vackert

#SFF11 - Andrea Arnold tacklar Emily Brontës klassiker på ett precis lika säreget sätt som man kunde tro. Skitig, svår och totalt utan publikfriande element är det en film att beundra, men inte att älska.

Egentligen är det underligt att boken "Wuthering Heights", eller "Svindlande höjder" som den heter på svenska, blivit en så stor klassiker. I grunden är det mest en tragisk kärlekshistoria om osympatiska människor som inte finner frid förrän i döden. Det som i stället, enligt undertecknads smak, har gjort störst intryck är den fantastiska berättartekniken i boken där Emily Brontë redan 1847 laborerade friskt med flera olika infallsvinklar och berättare.

På samma sätt kan man säga att Andrea Arnold tar sig an grundmaterialet. Hon struntar fullständigt i den narrativ som ges, kastar ut i stort sett halva boken och fokuserar i stället den största delen av speltiden på skildra det band som uppstår mellan unge Heathcliff och Catherine. Detta görs helt utan musik och nästan helt utan dialog och berättas i stället med en kamera i ständig rörelse som fångar upp små detaljer innan den hetsigt ”springer” vidare.

Grundhandlingen är densamma som i boken. En stormig natt dyker Nelly Dean upp i sin lilla stuga med hittepojken Heathcliff som ska uppfostras som hans eget barn. Hans dotter Catherine, även kallad Cathy, tar sig an den ganska tystlåtna och inåtvända nya familjemedlemmen vilket skapar ett starkt band mellan dem. Efter att herr Dean dör tar hans äldsta son Hindley över gården och behandlar Heathcliff illa vilket sätter igång motsättningar mellan kärlekspar och familjerelationer. Det hela eskalerar i att Heathcliff olyckligt flyr sin väg innan han kommer tillbaka som vuxen för att försöka återbygga sitt sargade förhållande med Cathy, vilket inte alls blir så lätt som han tror.

För det första är Andrea Arnolds film riktigt vacker. Fotografen Robbie Ryan skapar en kamerateknik i samma skola som Lars von Trier, men lägger till ett spännande fokus som hittar underbara detaljer som hade varit värdig en konstutställning. Däremot är det ganska nära åksjuka i filmens mest stressiga delar och för att vara snäll kan man säga att filmmakarna inte är rädda för att visa mörker.

Och mörkt är det även i handlingen för den ytterst deprimerande historien blir inte vacker bara för att bilderna är det. I stället är det gyttjigt, smutsigt och stundtals brutalt iskallt vilket gör att man nästa känner lukten från husen. Här tar Arnold hem poänger genom att göra något ganska eget av den klassiska inramningen som egentligen andas mer Jane Austen än brittisk diskbänksrealism. Men viljan att försöka göra något modernt av historien är också det allvarligaste problemet. För även om jag kan applådera försöket till att visa upp att 1800-talets bakgård inte är så olik nutidens, så fungerar det inte. Heathcliff skriker bland annat ”fuck off, you cunts” till några snobbar vilket i sig är kul, men känns helt felplacerat i tidsandan. Arnold borde i stället ha gjort samma historia fast i modern miljö, i stället för att försöka göra en gammal historia på ett modernt sätt. Det hade hon lyckats bättre med. Nu blir det flera scener och sekvenser som inte riktigt känns genuina utan mer som stilövningar.

Dessutom är skådespeleriet inte på topp. Shannon Beer och Solomon Glave är båda helt okej som Cathy och Heathcliff som unga, men Kaya Scodelario och James Howson som de äldre versionerna är stela och obegripligt olika sina yngre varianter. 

Detta är med stor sannolikhet en film som kommer att dela publiken i två väldigt tydliga läger. Vissa kommer att älska Arnolds tolkning medan andra kommer tycka att det är tråkigt eller att hon förstört den klassiska historien. Själv hamnar undertecknad mittemellan eftersom "Wuthering Heights" har sina stunder av genibetonade infall. Men två timmar i detta ganska osympatiska sällskap känns långt och ibland försöker den vara för mycket icke-traditionell för att det ska bli bra. Ett spännande försök till att göra rörlig bild av en litterär klassiker som inte helt lyckas, men som ibland är svindlande vacker.

| 27 februari 2012 14:01 |