Walking on Sunshine (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter en kort men intensiv förälskelse har Maddie bestämt sig för att gifta sig med sin underbara italienska pojkvän Raf. Till bröllopet bjuder hon självklart sin syster Taylor. Vad Maddie inte vet är att Raf är Taylors semesterflört från ett par år tillbaka, och hennes livs stora kärlek… Allt ackompanjerat av de mest populära hitlåtarna från 1980-talet från bl.a. Roxette, Wham och Madonna.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: WALKING ON SUNSHINE

Mamma Mia, vilken kopia
Denna dåliga ursäkt till musikal är inte annat än ett själlöst och blodfattigt dravel om ingenting. ”Walking on Sunshine” innehåller en fin samling svängiga sånger från 80-talet, men utförandena i filmen är så usla att det knappt är förlåtligt. Och då är ändå jag en rätt förlåtande typ.
Taylor åker till Italien för att hälsa på sin syster Maddie som ska gifta sig med sin nye älskare Rafaele.
 Det ingen av dem ännu förstått är att samme Rafaele var Taylors sommarflirt för tre år sedan…

Den otroligt förutsägbara historien om förberedelserna inför ett bröllop påminner inte alls helt osökt om Abba-musikalen ”Mamma Mia!”. Men där förlagan, trots bitvis fånigt manus, var en sprudlande och livfull uppvisning i sång och dans med en alltid lysande Meryl Streep i täten, saknar ”Walking on Sunshine” allt från stjärnor till minsta antydan av livstecken. Manuset är fruktansvärt klyschigt, med stundvis otroligt pinsamma repliker, och avsaknaden av all form av självdistans blir plågsamt tydlig ju längre in i filmen vi kommer. 

Annabel Scholey och Hannah Arterton spelar de båda systrarna och gör absolut vad de kan, fast det är bara så mycket med tanke på materialet (minus låtarna) de har att röra sig med. 
Jag hade lite förväntningar på den ofta stabile Greg Wise från bland annat ”Förnuft och känsla” i rollen som Maddies ihärdige ex, vilka dock avtog så fort han tog ton. 
Leona Lewis skådisdebuterar som en vän och vi vet ju sedan tidigare att hon kan sjunga, nu vet vi också att hon verkligen inte efter detta bör sluta med det. 
Den italienske hunken Giulio Berutti som Raf är onekligen ett sexpack ögongodis med väl många avklädda scener, men övertygar tyvärr inte mer än så, liksom inte heller de övriga i rollistan gör. 

Konceptet är verkligen lika simpelt som dramaturgin klassisk och inget av dem lyckas engagera någonstans. Inte ens fotot gör den vackra italienska miljön rättvisa, och då hjälper det föga att karaktärerna på de flesta håll ser ut som tagna ur Ellos sommarkatalog. 


Sångerna av bland andra Madonna, Cindy Lauper, Cher och Roxette är härliga och väcker hos undertecknad fina minnen. Dock bör man för bästa effekt blunda, då framförandena nästan uteslutande är, om inte generande dåliga, så åtminstone inte direkt kärnfulla heller. Koreografin svajar ofta, dansen sviktar och energin verkar som bortblåst och det sårar mig faktiskt att inte ens energikicken ”Girls just wanna have fun” hittar rätt i det sävliga tempot som överlag råder. 

Tyvärr känns ”Walking on Sunshine” i slutändan som ett smärre övergrepp på låtskatterna i den, men också på oss i publiken som ger filmen vår tid. Musikalen slipper bottenbetyget enbart för att jag faktiskt kände en liten halvnostalgisk vind vina under några av låtarna och tyckte därmed att de 90 minuterna inte var fullständigt bortkastade. Men alltså. Någon slags föreskrifter mot liknande massakrer i framtiden borde på allvar fastställas eller åtminstone diskuteras. 


Nåväl, gjort är för den här gången gjort och för min del sett. Fast du som har chansen – se för guds skull något annat.
Senaste kommentarer
mickemetal
Klichéerna staplas på varandra i måhända en av mest usla film jag någonsin sett i hela mitt liv. Att säga att detta är en kalkon är en ren förolämpning mot en så god fågel. En överkorsad dödskalle är det enda betyget denna brittiska sörja förtjänar. OBS! Varning utfärdat, se inte skräpet!

Veckans populära filmer

Visa fler