W.E. 2011

Wally är en 28-årig kvinna som bor i New York och är gift med en svinig man. Hon är helt besatt av kärlekshistorien mellan amerikanskan Wallis Simpson och hertigen av Windsor, som var gifta mellan 1937 och 1972. Han var kung i Storbritannien, men abdikerade för att kunna gifta sig med Wallis. En historia vi för övrigt fick ta del av i "The King's Speech", som belönades med flera Oscars förra året. Men nog om den, nu är det Madonnas film som ska bedömas. Och tyvärr är det inget som imponerar.

Först och främst tycker jag inte att Wallys besatthet av en kärlekshistoria från trettiotalet förklaras. Väldigt längre undrar jag varför hon har intresserat sig just för den här kvinnans livsöde. Mer än halva filmen funderar man på om de har någon koppling. Men nej, det verkar mest vara en dröm om att själv få en lika lycklig kärlekssaga och att en man ska offra sig lika mycket för henne.

Vi kastas mellan de olika tidsepokerna och de två olika historierna. Men det känns verkligen som helt olika berättelser. Under första halvan av filmen växlas det med jämna mellanrum mellan scener av någon festlig societetsmiddag på trettiotalet och den olyckliga Wally, som går runt på Sothebys auktionsbyrå där parets saker ska auktioneras ut. Tyvärr fastnar filmen allt för mycket i dessa prylar. Det är uppenbart att stil går före allt annat i "W.E.". Särskilt före en fungerande berättelse. En del av fascinationen för Wallis verkar vara hennes känsla för stil vad gäller kläder och smycken. Detta förmedlas dock inte på ett intresseväckande sett. Istället blir det bara urtrist att se Wally gång på gång stå och drömma sig bort med ett halsband i handen.

Det är inget fel på skådespelarinsatserna, även om Andrea Riseborough som spelar Wallis Simpson är den som sticker ut. Överhuvudtaget är det berättelsen som utspelas på trettiotalet som är mest intressant. För min del hade Madonna gärna fått skippa hela skildringen av den kärlekstörstande och barnlängtande Wally. Då hade det kunnat bli en fungerande, kanske till och med en ganska bra film. Men det är bara att konstatera att berättelsen inte är tyngdpunkten här.

Stark kärlek och snygg stil räcker dock inte hela vägen och därför blir "W.E." en stundtals rörig och tråkig film. Då hjälper dessvärre inte de bättre ögonblicken.