George W. Bush 2008

Drama Komedi Biografi
USA
129 MIN
Engelska
George W. Bush poster

Synopsis

George W. Bush går samma väg som sin far och blir president efter ett tumultartat val. En krönika över Bushs liv och hans tid som president.
Ditt betyg
2.9 av 119 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
W.
DVD-premiär
1 april 2009
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Nordisk Film
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Nils Karlén

1 januari 2008 | 00:00

Skamlöst underhållande Bush

Oliver Stones senaste film är en hejdlöst rolig skildring av världens mäktigaste man och de rådgivare som omger honom. Josh Brolin är strålande som Dubya själv och både charmar och förskräcker. Det är ingen nyansrik film, men vad gör det när den är så underhållande.

Den avslutande delen i Oliver Stones presidenttrilogi är en väldigt annorlunda film jämfört med sina föregångare. Där ”JFK” var en konspirationsteoretisk nagelbitare och ”Nixon” var ett allvarsamt och seriöst drama är ”W.” en humoristisk skildring av George W. Bushs katastrofala presidentskap. Stone är lika subtil som en stenslägga när han hamrar in sitt budskap men det är trots det än skamlöst underhållande film, från början till slut.

Vi får stifta bekantskap med den unge Bush som en redlös ung collegestudent vid Yale. Redan här visar han prov på en enastående förmåga att ta sig uppåt i hierarkier men också en självdestruktiv ådra som manifesteras i det eviga supandet. Det är ganska svårt att tänka sig att den strulige unge mannen, som inte ens klarar av att behålla ett vanligt jobb, ska komma att bli USA:s president. Den åsikten delas uppenbarligen av hans far, den konservative patriarken George ”Poppy” Bush. Gång på gång räddar han sin bångstyrige son från knipor och varje gång växer besvikelsen över att han inte tar tag i sitt liv och blir en riktig Bush. Och det är redan här som filmens centrala budskap etableras: Dubya (som alla kallar honom) drivs först och främst av ett starkt faderskomplex. Allt annat kommer i andra hand.

Oliver Stone gör två saker i ”W.” som lyfter filmen i mina ögon. Han ger George W. Bush en mänsklig och sympatisk dimension och han framhäver det absurt komiska med hans presidentskap. I Brolins tolkning är Dubya naiv och impulsiv, inte de två egenskaper som man kanske helst ser i en ledare, men även som en man som i grunden vill väl. De riktiga nidbilderna spar Stone till människorna i Dubyas omgivning och då framförallt Dick Cheney som i Richard Dreyfuss mästerliga porträtt framstår som en machiavellisk intrigmakare utan några skrupler alls. Scott Glenn spelar Donald Rumsfeld (eller Rummy, som Bush kallar honom) som någon som tappat kontakten med verkligheten och Thandie Newtons skruvade Condi Rice är en stel ja-sägare utan någon integritet. Den enda som kommer undan med äran i behåll är Colin Powell, som här spelas av Jeffrey Wright.

Men mest av allt är det här Josh Brolins film. Han balanserar hela tiden på gränsen till överspel men passerar aldrig riktigt gränsen. Hans Bush är i grunden än envis men charmig buffel som tvingar sig själv till maktens centrum för att bevisa sig för sin far. Broling är dessutom läskigt porträttlik: rösten, rörelsemönstret och språket, allt sitter som en smäck. Även Elizabeth Banks är bra i den betydligt mindre rollen som Laura Bush, den demokratiske bibliotekarien som lämnar allt och hänger sig helt till sin mans karriär.

”W.” är ingen tungrodd politisk biografi utan en underhållande virvelvindstur genom Dubyas uppgång och fall. Stone är inte de små gesternas man och visst finns det en del scener som brakar ihop under sin egen tyngd. Men trots en del fläckar är det en rakt igenom fascinerande film som hela tiden får en att förundras över vår samtidshistoria. Satt verkligen det här gänget i Vita Huset i åtta långa år?

| 1 januari 2008 00:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
3
Oliver Stone är lite ojämn kan jag tycka men här är Brolin självlysande. Kanske lite mycket hoppande mellan årtal men när de bakar in filmens skådespelare med arkivfilmer blir man impad. Oliver Stone lyckas faktiskt på en och samma gång ge ett porträtt av den amerikanska presidentsskapet som är både superamerikanskt och ändå driver med det. Klimax är när Bush invaderar Irak andra gången och firar triumftåg på ett hangarfartyg till tonerna av Glory, Glory, Halleluja i bästa Sovjetunionen-stil. Dock slutar filmen lite snopet då den bara fokuserar på Bush första mandatperiod. Vilket är logiskt då filmen producerades medan W. fortfarande var president. Men jag hade missat det och satt och väntade på att se revanschen han måste känt mot sin far när han lyckades bli omvald, till skillnad mot hans ständigt fördömande fader HW. Men allt som allt, en positiv överraskning då jag hade rätt låga förhoppningar. 3/5
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu