Vilken jävla cirkus 2017

Drama Komedi
Sverige
125 MIN
Svenska
Vilken jävla cirkus poster

Synopsis

Hugo har stått och stampat på samma ställe i livet sedan han förlorat sitt livs stora kärlek Agnes. Med världen på sina axlar cyklar han en dag för fort och kör omkull. Hugo svimmar av, och vaknar upp på det mest udda ställe – i en cirkusvagn! Den visar sig tillhöra den vänlige och tankspridde cirkusdirektören Casall. En ny värld öppnar sig med otaliga karaktärer som lever ett liv långt bortom vardagen.
Ditt betyg
2.3 av 7 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Vilken jävla cirkus
Biopremiär
20 oktober 2017
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
SF Film
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Jonna Vanhatalo

13 oktober 2017 | 10:00

Pajigt och plumpt utan finess

Helena Bergströms romantiska dramakomedi ”Vilken jävla cirkus” går fullständigt vilse i ett virrvarr av dåliga skämt och usel dialog och lyckas inte beröra för fem öre. Skådespelarna är på flera håll bra, men det räcker bara så långt när karaktärerna de spelar är platta och klyschiga, och manuset så uselt att jag emellanåt riktigt skäms.
Jag gillar verkligen Helena Bergström. Både som skådespelerska, men också som regissör, i alla fall efter hennes riktigt sköna och roliga ”En underbar jävla jul”. Därför blev jag, om möjligt, ännu mer olycklig när jag såg denna fadäs till film.

Universitetsstudenten Hugo, som spelas av en kompetent Gustav Lindh, blir hopplöst förälskad i violinisten Agnes, spelad av en minst lika övertygande Evin Ahmad (som vi såg i den lysande ”Dröm vidare” tidigare i år). Kärleken blomstrar de två emellan, men något oväntat händer och Hugo drabbas av djup sorg och outgrundlig förtvivlan. 
En tid senare hamnar han av en slump på en cirkus, där han möter nya slags människor, som så småningom hjälper honom hitta tillbaka till livet och glädjen i det.

Jag kan tycka att det är lite vanskligt att använda en cirkus som skådeplats för att berätta en berörande historia på, men då detta inte alls berör, funkar det i och för sig ur den aspekten rätt väl. Däremot finns det som sagt en hel del annat som inte alls funkar.

Mitt största problem med filmen är egentligen den huvudsakliga intrigen, kärnan i det hela, det som sedan genomsyrar resten av händelserna. Kärleksrelationen mellan Hugo och Agnes får aldrig fotfäste i handlingen, utan forceras fram på ett ibland skrattretande sätt och jag tror helt ärligt inte ett dugg på den. Och därför tror jag inte heller på det som kommer efter.

Cirkusfolket sedan, när de väl gör entré, är alla mer eller mindre karikatyrer. Från den hårt gestikulerande, arge och våldsbenägne lille clownen Pelle, spelad av Johan Widerberg med grava Robert Gustafsson-komplex, till hans kåta flickvän trapetsbalansösen Isabell, Aliette Opheim, med farsartat överdriven östgötska. Båda skådisar är egentligen bra och det finns potential till humor i deras uttryck och agerande, men i denna kontext funkar det bara inte.

Inte heller funkar Molly Nutley som den tysta hästsköterskan Anna med mörkt förflutet. Det ska typ hetta till mellan henne och Hugo, och jag skriver typ eftersom det överhuvudtaget inte slår några gnistor alls mellan de tu, och då står de ändå ganska ofta och vänslas i ett hyfsat lättantändligt stall.

Det finns egentligen bara några få stunder som jag finner något positivt hända och det är i scenerna mellan Tomas von Brömssens cirkusdirektör Casall och hans ofrivillige adept Hugo. Visst är dialogen även här av haltande slag, men dessa två har i alla fall en fin kemi och snacket flyter på väl. Jag är även i vanliga fall väldigt förtjust i Vanna Rosenberg som tacksamt nog glider förbi ibland, även om hon inte heller har så mycket att tillföra.

Fotot är intetsägande simpelt och att man väljer frekvent att tona ned mellan bilderna för att öka på tempot, känns bara fegt och amatörmässigt. Det här ser mer ut som en tysk dubbad matinéfilm på en barnkanal än något som förtjänar att visas på bio, och flashbacksen förstärker känslan att det är småbarn man riktar sig till. För vad är det med dessa egentligen? Varför måste man flasha tillbaka bara ett par minuter senare? Och göra det om och om igen? För att publiken inte annars fattar? Det känns extremt dumförklarande, men ännu mer är det bara irriterande och förstör helt flytet i filmen som inte ens utan dessa avbrott är det bästa.

”Vilken jävla cirkus” är tyvärr inget annat än en förtäckt jävla buskis. Ett skämt som ingen skrattar åt. Visst fnittras det stundom i salongen, men alldeles för ofta på ställen där det inte ska fnittras på. Säkert kommer filmen hitta sin publik ändå och det är väl i och för sig gott så, för då kan Helena Bergström komma tillbaka och göra något bra nästa gång. Det vet vi att hon är kapabel till.
| 13 oktober 2017 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
3
Helen Bergströms femte film som regissör var ingen film som ingick i min lista på biofilmer jag skulle se i år. Men sedan såg jag trailern till "Vilken jävla cirkus" som filmen heter. Jag fick lite vibbar av Tim Burtons "Big Fish" och dess vackert visuella cirkusmiljöer i svensk lightversion. Om detta var en felaktig gissning på vilken typ av film som utlovades kommer jag strax in på. Men först lite om filmens handling. Hugo (Gustav Lind) har stått och stampat på samma ställe i livet sedan han förlorat sitt livs stora kärlek Agnes (Evin Ahmad). Med världen på sina axlar cyklar han en dag för fort och kör omkull. Hugo faller handlöst mot marken, svimmar av, och vaknar upp på det mest udda ställe – i en cirkusvagn! Den visar sig tillhöra den vänlige och tankspridde cirkusdirektören Casall (Tomas von Brömssen). En ny värld öppnar sig med otaliga karaktärer som lever ett liv långt bortom vardagen. En kock som inte kan laga mat, en clown (Johan Widerberg) som är mer arg än glad och… vackra, mystiska Anna (Molly Nutley). Vem är hon? Vad är det för hemlighet hon döljer? Långsamt öppnas dörren till ett nytt och annorlunda liv. Men vågar Hugo ta steget? Filmen börjar med en glad ton till något som kan vara en Danny Saucedo låt. Det är en glad Hugo (Gustav Lind) med livet framför sig som vi får följa. Han sjunger med i låten och gestikulerar då han tar sig fram igenom Stockholms gator. Scenen slutar med att han cyklar in i en tjej (Evin Ahmad) som är på väg för att spela fiol på en konsert. Vid kollusionen åker hennes fiol i vattnet i en fontän men klarar sig pga fodralet den ligger i. Detta möte leder till kärlek vid första ögonkastet och vi dras snabbt med in en stormig och ödesdiger kärleksrelation som får ett snabbt slut. Denna kärleksrelation som slutar med ett självmord hade mått bra av att målas ut lite mer. Kanske med att Evin Ahmads karaktärs depression hade fått lite utrymme att byggas upp. Detta kunde exempelvis ha fått göras med lite prestationsångest inför att nå framgång som en berömd fiolspelare. Men manuset tillåter inte detta och det krävs ett högre tempo för att nå till filmens kärna som är livet på cirkusen. När väl den där olyckan har skett som tar Hugo till cirkusen så rullar allt på. Tomas von Brömssens något bittra cirkusdirektör skänker en del humor och ton åt den cirkusvärld vi snart ska få ta del av. Det gör även många andra karaktärer som spelas av bla Vanna Rosenberg, Johan Widerberg och Molly Nutley. Dessa karaktärer och den visuellt vackra miljö som en cirkus automatiskt medför blir filmens behållning. Framförallt den lilla, fina och familjära gemenskap som föds i den lilla cirkusfamilj som vi under större delen av filmen får följa. Gustav Linds karaktär blir som en bevakare utifrån som försöker bli en del av denna familj. Det här är förövrigt Linds första huvudroll och jag gillade att få se honom ta mer plats. I filmen "Cirkeln" och tv-serien "Jordskott" har han bara fått mindre roller och i "Vilken jävla cirkus" funkar han utmärkt som den vanliga killen i kontrast till de mer udda karaktärerna på cirkusen. Helena Bergströms dotter Molly Nutley är den som briljerar mest i denna film som den tystlåtna tjejen som bara talar med sina hästar. Att hennes karaktär Anna blir Hugos nya kärlek behöver man inte vara raketforskare för att lista ut. Så är det med mycket annat i filmen också. Man kan lista ut vart karaktärernas relationer är på väg. Spänningen ligger mer i deras bakgrund och vad som format dem till vad de är idag. Framför allt Mollys karaktär har ett väldigt mörkt förflutet som skapar en skarp kontrast till filmens annars ofta lättsamma stämning. Filmen "Vilken jävla Cirkus" har med andra ord lite svårt att hitta sin ton och bestämma sig för om den är en mörk dramafilm eller bara en simpel romantisk komedi omgiven av ett vackert sagoskimmer. Man kommer inte att minnas den här filmen som något direkt mästerverk. Och Tim Burton vibbarna man fick av det visuellt vackra i trailern har inga likheter med "Big Fish" mer än att det är en till synes vanlig kille som upptäcker en ny värld i ett cirkussällskap. Helena Bergström som regissör har en ganska ojämn karriär. Bäst var "En underbar jävla jul" som överraskade. Den filmen såg jag i tron att jag skulle få se en nu "Tomten är far till alla barnen". Men jag hade fel och den tog upp en massa viktiga samhällsfrågor och fördomar med en lagom portion av humor och allvar. "Vilken jävla cirkus" överraskar inte på samma sätt. Men det är ändå en mycket vacker film med en drös intressanta karaktärer. Man faller för filmens charm och man känner sig ändå lite smånöjd när man lämnar biosalongen. Jag kan rekommendera filmen "Vilken jävla cirkus" om man vill ha en sagoskimrande kärlekskomedi kryddad med visst allvar utan att ha för höga förväntningar. Helt oberörd känner man sig inte. Det är en spännande värld man får ta del av rätt om den innehåller en del klyschor. En trea av fem möjliga blir mitt betyg eftersom jag även imponerades av många bra skådespelarprestationer.
Läs mer
3
Filmen känns lite som cirkusen den handlar om - stolpig, amatörmässig, tafatt MEN den har hjärta vilket räcker långt för mej. Skådespelarna gör alla ett bra jobb, både Molly Nutley o Gustav Lindh är stundtals riktigt grymma. Musiken går inte heller att klaga på. Sen finns det scener som är irriterande orealistiska o stolpiga men har man överseende med det så blir man belönad. Rekommenderas till alla som nångång har förlorat nån dom älskar.
Läs mer