Vi mötas i S:t Louis 1944

“Vi mötas i St. Louis” är Vincente Minnellis mest hyllade musikal. Teaterregissören Minelli var verksam under åren 1928-1973. Han mötte sin framtida fru Judy Garland under inspelningen av "Vi mötas i St. Louis" och tillsammans fick de dottern Liza Minelli, som även hon kom att bli känd inom film- och musikvärlden.

 

Den här julfilmen utspelar sig under 1900-talets början och är en uppfriskande blandning av dåtidens rigida gamla drag, musikalfilmernas spontanitet och 40-talets lugna tempo i filmer. Filmens första minuter fokuserar på vardagliga saker, så som glassbilen, och hemmagjord ketchup som kokas i en djup koppargryta. Historien är baserad på Sally Bensons bok med samma namn och fokuserar på upprymdheten kring 1903 års världsutställning i staden St. Louis. Men under den perfekta fasaden kommer vi finna en familj i kris.

 

Familjen Smiths överhuvud, pappa Alonzo Smith (Leon Ames) meddelar att hans arbete kräver att han förflyttas till New York. Familjen blir förkrossad - barnen har sina liv i St. Louis och dessutom kommer den sömniga staden att sättas på kartan med världsutställningen. Döttrarna Esther (Judy Garland)  och Rose (Lucille Bremer) har precis börjar vinna mark i jakten på makar.

 

Likt andra musikaler berör "Vi mötas i St. Louis" industrialismens utveckling och dess konsekvenser för en familj. Den här filmen är en av de bättre på att tacklas med det. Dels ser vi de fantastiska kameraarbetet som fångar upp de olika känslorna i hela scenen. Alltså inte bara i skådespelarnas reaktioner, utan i hela omgivningen.

 

Musikalnumren är välplanerade och relativt sparsamma. Det har inte tvingats fram eller klämts in sång, dans och musik bara för att fylla ut minuter. Lätt och otvingat underhåller filmen sina tittare och leder oss genom universiella problem - som vem som ska avgöra när ketchupen är perfekt, till de ofta förlamande sociala könsnormerna, tradition och minnen av det förgångna. Minelli framhäver betonande vändpunkter på ett förvånansvärt unikt sätt. 

 

Judy Garlands karaktär hade lätt kunnat bli platt och färglös, men Garland ger henne dynamik och djup. Hon är övertygande som en kärlekskrank ung kvinna till en stark och självsäker person som inte är rädd för att säga ifrån om något är fel. Skådespelerskan har många ikoniska roller förknippat med sitt namn (bland annat som Dorothy i "Trollkarlen från Oz"), men den här sticker ut. Hennes förmåga att fånga ögonblicket med sin mimik och små gester år rent av vackra.

 

Den numera klassiska julsången “Have Yourself a Merry Little Christmas” visar sig vara en beklagande låt om opålitligheten i allt - även juletidens lycka. Filmen är modern för sin tid. Den känns inte uråldrig idag heller, men inger ändå en känsla av nostalgi med sina utsökta kostymer och 1900-talets välbärgade hus.