Värstingarna 2006

Är jag ensam om att uppleva sporttemat som uttjatat? Är det inte genom basketens korridorer så är det på den amerikanska fotbollens arenor ungdomarna ska finna sig själva. Samuel L. Jackson och Denzel Washington tog sina spel till en mycket acceptabel nivå i "Coach Carter" respektive "Remember the Titans" för några år sedan. The Rock och hans värstingar gör det inte.

"Värstingarna" är en sann berättelse om ungdomsbrottslingar, som i ett socialt experiment att tygla deras hormoner låter dem spela amerikansk fotboll mot helt vanliga lag. Sean Porter (The Rock) jobbar på anstalten och är trött att se dagens ungdomar fara in och ut eller i värsta fall dö i gängbråk. Därför bestämmer han sig tillsammans med kollegan Malcolm (Xzibit) att förändra arbetet med dessa grabbar och tvinga dem samarbeta i det nystartade laget Mustangs. Det blir början till en krokig väg där killarna får chansen att lära känna sig själva och där våld inte alltid behöver vara den sista utvägen.

The Rock må fungera okej som skådis där action och komedi står på pappret, men när det är dags att agera på en något högre nivå och där antydan av dialog infinner sig så sjunker han som en sten (kunde inte låta bli…). Det blir inte ett dugg bättre att han vid sin sida har Xzibit att luta sig mot. Det är inte direkt så att de stöttar och lyfter varandras insatser - den ena är en avdankad brottare och den andra pimpar bilar som leverbröd. Kan inte påstå att resultatet blev överraskande.

Vad som också kan bidra något till min negativitet är att jag är less på skildringen av de "svarta kvarteren" där gängen slåss och hämnden är drivkraften för att sen flytta över det till sportens värld. Det fungerade bra för några år sen men det finns inget nytt att berätta längre. The Rock varken upptäcker eller levererar några nya vinklar, men vad han däremot levererar är inspirerande (?) tal som kan fylla en hel citatbok med klassiska klichéer. Spypåse någon?

Filmen har stora problem med att få fram trovärdiga karaktärer. Vi serveras ett gäng onda grabbar som skulle käka en ung Paolo Roberto till frukost och det finns ingen att direkt sympatisera. Regissörens få försök till det känns lika ansträngt som resten av filmen. Grundmaterialet är visserligen beundransvärt vackert välmenande och det tittar också fram vid några tillfällen, men då kvävs det snabbt och effektivt av klumpig dialog och smörig musik.

Vill man, utan taskig bismak ändå ta del av Sean Porters arbete så räcker det att hoppa in lagom till eftertexterna för där bjuds det på ett par minuter lång minidokumentär som lyckas säga allt det tog regissören Phil Joanou två timmar att leverera. "Värstingarna" är som att käka steroider men där den väntade effekten redan levererats i liknande filmer tidigare och den här gången får vi bara den negativa bieffekten - krympta testiklar.