Unthinkable 2010

En videofilm dyker upp, där en amerikansk extremistisk muslim (starkt spelad av Michael Sheen) hotar smälla av tre stycken kärnvapenbestyckade bomber på olika platser i USA. Han är trovärdig och en antiterroistgrupp inom FBI får uppgiften att luska reda på var, och om, de här bomberna finns. Fast tiden är knapp och när extremisten grips inleds förhör som tack vare (eller på grund av) H, en mycket mystisk Samuel L Jackson, snabbt tar allt värre vändningar. Det otänkbara är inte längre vad som händer om bomberna inte hittas, det är metoderna som H använder för att få fram den nödvändiga informationen.

Här syns den ena stora fördelen med lägre budget, jag tror inte "Unthinkable" hade kunnat gå så långt, kunnat vara vad den är, så upp i ansiktet ställa frågorna om ändamål och medel, eller lämna historien där den gör med strålkastarljuset på sig. Jag uppskattar också teaterkänslan som kommer av förhörsupplägget, av att jakten på bomberan med få undantag inte sker ute på fältet utan i lokalen som används för de tvivelaktiga förhörsmetoderna. Det blir intimt, bjuder på en närmast klaustrofobisk känsla, och genom att vi kommer närmare in på känns också obehaget mycket starkare.

Den andra stora fördelen är skådespelarna. Man har haft vettet att hitta några riktigt bra namn. Ledaren för antiterroristerna, Helen Brody, spelas av Carrie-Anne Moss, mest känd som digital rumpsparkare i Matrix-trilogin, gör vad jag vågar gissa är sin bästa prestation här. Vi snackar kanske inte oscarsmaterial här men det är riktigt bra, subtilt och trovärdigt.

Till det en rad namn av hög kvalitet, och ett par personliga favoriter. Redan nämnda Sheen, häromåret hyllad i "Frost/Nixon", en annan typ av intervjuhistoria. Att sedan se personer som Martin Donovan (ofta använd i Hal Hartleys filmer), Brandon Routh (som bör minnas för "Zack & Miri Make a Porno" och TV:s "Chuck", inte "Superman Returns") och Benito Martinez (känd från världens bästa snutserie, "the Shield") gör mig alldeles pirrig ända in i min filmnördiga benmärg.

Och Samuel L Jackson, förstås, men det känns inte som jag behöver säga mycket mer om honom.

Det är lätt att se hur åt vilket håll "Unthinkable" hade rört sig om filmskaparna haft mer stålar att röra sig med, jag ser framför mig mer tid på fältet, en jakt parallell med förhöret/tortyren, ett stort gäng skurkaktiga muslimer endast inskrivna för att få falla för militärens kristna kulor. Plus explosioner. Och så vidare. Då gillar jag den här lilla dosen av verklighet, den här visualiseringen av svåra frågor, desto mer.