Transformers: De besegrades hämnd 2009

Action Sci-Fi
USA
150 MIN
Engelska
Transformers: De besegrades hämnd poster

Synopsis

Första uppföljaren till "Transformers": Decepticons styrkor återvänder till jorden på ett uppdrag att tillfångata Sam Witwicky, efter att den unge hjälten fått veta sanningen om Transformers. Med på uppdraget att rädda mänskligheten är Optimus Prime, som ingår en allians med världens arméer för en andra storslagen strid.
Ditt betyg
2.8 av 1,811 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Transformers: Revenge of the Fallen
Biopremiär
24 juni 2009
DVD-premiär
18 november 2009
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
United International Pictures
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Oskar Smulski

23 juni 2009 | 10:34

Fortfarande visuellt läckert

Visuellt är det fortfarande läckert men den inledande farten går förlorad i en utdragen och uttorkad slutstrid.

Det finns några saker du kan lita på i världen. Vatten är vått. Himlen är blå. Megan Fox går till tredje bas med filmkameror. Kräma in henne i ett par snortighta minishorts och en top, kastande porriga men fascinerande blanka ögonkast mot publiken så sammanfattar du hennes roll i "Transformers: De besegrades hämnd"  (eller valfri annan film) ganska bra. När Megan mekar med motorcykeln så sker det i en pose som varje framtida playmate of the year kommer hårdstudera.  För den del av er som fått sitt behov av mjukporr tillgodosedd annanstans bjuder "Transformers: De besegrades hämnd" lyckligtvis annat att vila blicken på.

Det är inget hemlighet att Transformers största tillgång är Michael Bays tillgång till drömfabrikens fläskigaste CGI-effekter och Hasbros leksaksrobotar.  Bay är också sedvanligt effektiv när det gäller actionbiten och förspiller ingen tid på att hänge sig åt färgrika övningar i massförstörelse. Första "Transformers" var en charmigt matinédoftande partnerskap mellan action och komik och här fortsätter man på det inslagna spåret utan att riktigt få till samma sköna balans.

Det största problemet är att "Transformers: De besegrades hämnd" lider av  den kommersiella uppföljarens eviga postulat - mer är lika med bättre. Bay ankrar fast i övertygelsen och tar i för liv och moderland med större robotar, fetare explosioner och fler tokroliga scener med Sam Witwickys föräldrar - för självfallet återvänder Shia LaBeouf som tonårshjälten vars gula Camaro visar sig vara en utomjordisk robot.

Ursäkten till kalabaliken denna gång är att det någonstans i Universum finns en riktig ledare för de onda Decepticons, kallad the Fallen. Dennes mål är att skrota den ende som kan oskadliggöra honom, de goda autobots ledare, Optimus Prime. Dessutom vill han återuppta sin oroväckande ambition att släcka jordens sol och utplåna mänskligheten i processen. (Hur ond The Fallen är understryks ordentligt med hans insektsliknande drag som doftar en hel del av H.R Giger). 

För att utöka sin robotarmé måste han få tag på kunskapen i den enda återstående skärvan av the Allspark (mojängen som gav Transformers liv från första början) som - andas in häftigt - absorberats av Sams sinne med vissa oväntade sideffekter - scenen där han flippar ut inför en fullsatt föreläsningssal visar att LaBeouf behärskar slapstickmimik på avancerad nivå.

Att manuset är fullt av logiska luckor av Megatronstorlek går väl att leva med - trots allt snackar vi om en film som i inledningen basunerar ut sitt samarbete med leksaksjätten Hasbro. Förlusten av den fina matinékänslan är värre. "Transformers: De besegrades hämnd" är  ett visuellt fyrverkeri och grymt underhållande så länge den utnyttjar sin sprakande serietidningsfantasi en värld där - köksgeråd Spielbergskt väcks till liv som små men mordiska maskiner och blonda bombnedslag på campus helt plötsligt kan visa sig vara tungstrypande mördarrobotar.

Det är sådana scener som räddar filmen från det svaga betyg som Bays baktunga epikambitioner tigger om. Faktum är att bortsett från en gigantisk dammsugarrobot framkallar den segt utdragna slutstriden mest gäspningar som knappast blir mindre breda av att man peppras med disneyklyschor i stil med att allt löser sig om man verkligen tror på något och aldrig ger upp.

Bay bygger maffiga scener utan känslomässig laddning och varken springande eller explosioner kan dölja bristen på resonans. Bikaraktärer som Josh Dushamels återvändande militär och nye snubben Leo känns mest som poänglös utfyllnad som förtar den schyssta och osannolika interaktionen mellan människa och tiotonsrobot som bär konceptet på sina axlar. En halvtimme av robotarnas återkomst hade lugnt kunnat offras för att utvinna ökat tempo och mer energi. 

| 23 juni 2009 10:34 |