Trafikljusen blir blå imorgon 2017

Dokumentär
Sverige
72 MIN
Svenska
Trafikljusen blir blå imorgon poster

Synopsis

Jussi levde för konsten. För graffitin och gänget som målade tåg och tomma tunnelbanestationer. När vissa gick vidare, stannade han kvar. Genom gamla foton och filmer från skakiga handfilmskameror samlar Ragnhild Ekner minnen från ett liv på väg in i en snårig vuxenvärld.
Användarbetyg saknas
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Trafikljusen blir blå imorgon
Biopremiär
8 september 2017
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Folkets Bio
Längd

Recensent

Jakob Åsell

12 augusti 2017 | 10:00

Punkigt tidsdokument om vänskap och graffiti

“Det var innan folk i allmänhet fick barn, karriär, satt på psyket eller dog.” Ragnhild Ekners debutfilm tar oss tillbaka till de tidiga 20-åren och en tid vi knappt märkt har passerat. Men gryniga tv-bilder på George W. Bush, 9/11, Ricki Lake och tsunami-katastrofen minner om avståndet till det tidiga 00-talet. En nystart för vissa, en slutstation för andra.
“Trafikljusen blir blå imorgon” slår upp dagboken från ett annat hörn av Stockholm och upplevelsen är som att sticka in huvudet i Henrik Berggrens studentrum under den där legendariska tv-intervjun från 2001. Vi hittar Ragnhild och Jussi bland pizzakartonger, byxor med hål från taggtråd, sprayburkar, röda rizzla och Roskildefestivaler. På balkonger, billiga sunkhak och i tunnelbanetunnlar.

Det här är berättelsen om den vänlige men olycklige brevbäraren Jussi som aldrig lyckades gå vidare från det där livet. ”Den här världen är inte för mig.” skrev han i sitt sista sms. Det är berättelsen den lilla människan som lever i samhället men samtidigt vid sidan av det, vars signatur i vissas ögon är klotter, i andras - konst.
 
En fullständigt fri berättelse som drivs framåt i ett associativt flöde och likt Tone Schunnessons bok Tripprapporter serverar ofiltrerad, ärlig, introspektiv förortspoesi från inrökta andrahandskvartar.
 
Med grafittimålarens fria, obehindrade estetik målar Ragnhild upp sin bild av ett brokigt kompisgäng förenade av grafittin, och där pappret tar slut fortsätter hon att måla vidare ut på bordet. Ett befriande, egensinnigt formspråk i en högst personlig debutfilm.

I bleka blixtar från engångskameror och i DV-kamerans ofokuserade, stickiga videobild till ljudet av Ragnhilds egen vänligt naiva berättarröst formas ett stökigt, punkigt videokollage. En personlig och naken essä om ett liv under broarna och bakom taggtråden. Om svaghet. Om frihet. Om folköl, socialbidrag och förskolevik. Om att aldrig bli vuxen.
| 12 augusti 2017 10:00 |