Tjuvheder (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
"Tjuvheder" är en socialpolitisk dramathriller om gatulangaren Minnas kamp för att överleva. En berättelse om samhällets brist på solidaritet och omgivningens syn på människor som inte kan leva upp till rådande normer.  Är det möjligt att ställa sig utanför samhället?
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: TJUVHEDER

Toppen om livet på botten
Drömmen om ett anständigt liv och pengar för dagen lever på husvagnslägret i Peter Grönlunds långfilmsdebut "Tjuvheder", som skildrar konsekvenserna av att leva som missbrukande kvinna i samhällets marginaler. Starka rollprestationer från både skådespelare och amatörer injicerar mycket värme och humor i skildringen av gemenskap och utsatthet i en värld långt från medelklassnormen som råder, både i samhället och den svenska filmen.
Den legendariske filmkritikern Roger Ebert har liknat filmen vid en maskin som genererar empati. Den låter dig förstå lite mer om andras hopp, mål, drömmar och rädslor. Den hjälper oss att relatera till andra människors liv. I dessa tider där medmänsklighet och empati för samhällets utsatta är något vi omöjligt kan få för mycket av trillar filmen "Tjuvheder" in på biograferna som en välbehövlig och värmande empati-maskin. Det är lätt att luras av den fåniga titeln, "Tjuvheder" är ingen undertitel till en Jönssonligan-uppföljare utan en alldeles egen, unik skildring av bortglömda människor som vi väljer att inte se men som lever, i allra högsta grad.

Filmen öppnar i ett högt tempo, gatans tempo, där det råder en ohälsosam stress och en ständig jakt på snabba kontanter. Vi kastas rakt in i en stökig värld av härbärgen, utmätningar, pundare, ziplockpåsar, bommade cigaretter och lånade mobiler. 

I ett slitet kök där doften av gula blend-cigaretter går igenom bioduken  hittar vi Minna (Malin Levanon) i trosorna på ett golv av inkassobrev. Stressad försöker hon att avsluta ett samtal med någon myndighet. Hon säger att hon ska på en arbetsintervju och att de absolut inte får göra intrång i hennes lägenhet, samtidigt som hon väger upp vitt pulver på diskbänken och ger sig ut för att deala i Stockholms tunnelbana. I hopp om att skramla ihop kontanter för att rädda sitt provboende blåser hon en langare på pengar, men det hjälper inte. Snart är hon ute i kylan med allt hon äger i en ICA-kasse och sin kattbur i handen. 

Hon letar efter en utväg och finner en gammal Saab 900 på väg mot en camping i Haninge, hoppar in och ropar kör! Kvinnan i bilen är först skeptisk till sin nya fripassagerare men snart hittar de gemenskap i att båda vara portade på Åhléns City och att de snattar sitt smink i Ringens köpcentrum. Alkoholmissbrukande Katja (Lo Kauppi), berättar att hon brukade ha ett vanligt liv med bil, snubbe och lägenhet. Hon tillägger att hon ju fortfarande har en bil, men inte brukade sova i den så mycket förr i tiden. Det är en av de mest rappa, underhållande och välskrivna dialogscener jag sett på länge i svensk film. Två ensamma, nedbrutna kvinnor och en katt i en rostig Saab kör mot solnedgången, och går en oviss framtid till mötes. 

De flyttar in i en gammal husvagn och Minna hoppas på att verkligheten inte ska hinna ikapp henne. Men i den här världen finns det ingen nåd när man är skyldig fel person pengar. Fel person heter Christer Korsbäck (suveränt skildrad av amatören Jan Mattsson), en ärrad tjacklangare med insjunkna kinder vars intensivt benhårda blick är omöjlig att möta - ens från biostolens säkra avstånd, och snart har han fått vittring på Minna. 

Samtidigt som Kauppis och Levanons mycket starka centrala prestationer bär filmen framåt finns "Tjuvheders" absoluta styrka i castingen av filmens många nötta, väderbitna, för biopubliken helt nya ansikten. Här finns många amatörer som själva har levt i missbruk, som går på metadon och som ger söderortstugget, småtjafset och gatukulturen en trovärdighet som vore omöjlig att fabricera. Alla delar att de sett skit, upplevt skit och blivit behandlade som skit, vilket syns i deras ögon.

Regissören Peter Grönlund, tidigare Guldbagge-nominerad för korfilmen "Gläntan" (2011), har själv arbetat med missbrukare och hemlösa vid Stadsmissionen och Situation Sthlm. Hans långfilmsdebut tecknar en frostig bild av världen utanför skyddsnäten, om hoten och utsattheten - speciellt den hos filmens centrala kvinnor. Men samtidigt ryms där en stor värme, humor och gemenskap som skänker misären både hjärta och mänsklighet. Bildspråket är avskalat och miljöerna hämtade från Stockholms underbelly, bland koppartjuvar och langare. Utanför smutsiga bilrutor passerar en kall stad av lyftkranar och skelett till husbyggen. Allt är trasigt eller under uppbyggnad, precis som våra hjältars liv. 

"Tjuvheder" är en viktig empatimaskin från en värld sällan skildrad genom svenska filmlinser. En film som vågar titta nedåt i samhället utan en nedsättande blick och som bär vidare Stefan Jarls arv genom att hitta värmen i den kyligaste delen av stan.
Senaste kommentarer
Moviemaster
Trovärdiga miljöer, bra skådespel, men tycker att handlingen var ganska tråkig och för mig brände det aldrig riktigt till. 2/5
Lebowski
Rått, skitigt, nervigt, autentiskt (I guess), flera starka skådisinsatser, starka karaktärer, här görs det mesta bra och det är svårt att inte ryckas med i denna mycket lyckade film om Stockholms undre värld. Lätt 4 av fem.
David Brent
Stark och berörande film om livet på skuggsidan av "den svenska drömmen".  4/5 helt klart.
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler