Titane 2021

Filmens handling briserar i en lika oförutsägbar som visuellt bländande story och knappt suger vi in dukens läckerhet innan Ducournau serverar något rått och svårsmält. När kameran i introt sensuellt glider vid välsvarvade svarta motordelar hintas om kommande perversioner.

 

Filmens huvudperson Alexia har ett dysfunktionellt förhållande till sin far som knappt tål hennes närvaro. I barndomen orsakade hennes aggressiva utbrott en bilolycka som nästan kostade henne livet. På sjukhus räddade en inopererad titanplatta hennes liv. Ett markant ärr på sidan av huvudet blir en permanent påminnelse om det främmande elementet i hennes skalle. Ständigt där vare sig hon åmar sig som sexig dansare på själlösa uppvisningspodier för racingbilar eller stint stirrar ut intet.

 

Bakom det erotiska slingrandet; ett krav att äga istället för att ägas, en vilja att sätta reglerna ur spel och skapa egna. Hon är kompromisslös, svår att få kontakt med och kan inte kontrollera sina drifter. Alexias färd mot att förenas med den steroidmissbrukande brandmannen Vincent är inget som bör beskrivas. Den bör upplevas – eller genomlidas –på egen hand.

 

”Titane” är den där typen av film som vill ha och väcker reaktioner. Kraften i visionen som byggs upp matchar en Greenway eller Cronenberg – det är mörkt, vridet och eget. Ducournau dyker ner i kompromisslöst vatten som nästan enbart förbehållits män. Regissörens queera och feministiska perspektiv omsluter handlingen likt motorolja. Det är inga salta pekpinnar, ingen underdånighet och inget förutsägbart narrativ. Regin gör det klart att tittarens förväntningar kommer sättas ur spel, att man inte ska bli serverad.

 

Efter den inledande massiva chocken kan man luta sig bakåt och acceptera läget – eller lämna biografen. Efter det inledande groteskeriet går filmen in i lite mjukare toner och rentav rörande ögonblick. Men trots det – det här är långt ifrån mainstream och en hård ritt som om fattar grovt grafiskt våld och blottade utsatta kroppar.

 

Såväl nykomlingen Agathe Rousselle som Vincent Lindon ska ha eloge för att ha gått all in i sina psykiskt och fysiskt i sina krävande roller. Den förra gör ett hästjobb i sitt fysiska skådespel, den senare ger en nyanserad tolkning i en roll som gränsar farligt nära till parodi. Oräddheten i att ta sig an det här materialet är bara att applådera. I en med konventionella ögon mätt helt spårad film är det ett styrkebesked att låta karaktärernas inbördes relation utvecklas, växla och växa i ett spel där över och underläge, längtan och begär går flyter in och ut mellan varandra.

 

I Julia Ducournaus alternativa värld tas inga fångar – här blir verklighet ett delirium, kön en chimär och skådespel och läggning en flytande ström av svårförklarliga begär. Ett ambivalenta förhållande till kroppen återkommer precis som i debutfilmen ”Raw”. Kroppar som är bortom vår kontroll, som orsakar smärta, ångest och njutning. Alexia och Vincent är slavar under sitt kött – kroppen kan ge dem makt över andra, men är ett tempel av oönskad förändring och förfall.

 

”Titane” är visuellt bländande och väl koreograferad film med ett vackert bildspråk, driv och unikt perspektiv. Här finns fantastiska scener som den inledande skoningslösa scenen med Alexia i en bil, en drömsk homoerotisk dans på brandstationen eller det pietetsfulla samspelet mellan Vincent och Alexia. Mindre förtjust är jag i det ryckiga narrativet, den svällande men vaga symbolismen och det formliga frossandet i kroppar i förfall. Men vågar du se en film där regissören kör sitt race som om hennes liv hängde på det, som sparkar hårt och oförutsägbart som en vildhingst och där metallbitar åkallar gränslösa gudamonster och deras perversioner råder det ingen tvekan. Gå in i biomörkret och bli uppslukad.