Three Extremes 2004

Med fasa inväntade jag resultatet av de tre asiatiska regissörernas filmer på temat mänsklig ondska. För trots att jag är lättskrämd som en liten skälvande räddhågsen Nasse i Sjumilaskogen älskar jag att bli uppskrämd. Inget kan komma emellan mig och mina asiatiska rysare med hålögda barn, långt svart hår och ryckiga rörelser. Förväntningarna var höga. Jag blev besviken.

Vill du slippa det - tänk under inga omständigheter på dessa tre filmer som rysare. Det misstaget gjorde jag. Se dem istället som tre prov på hur mycket filmskapare kan åstadkomma med små medel, få skådespelare och en kamera som knappt rör sig utanför rummet när de utforskar människors inneboende ondska och de yttre gränser som styr. Be sedan till Gud att våra svenska filmregissörer går på bio och ser de här filmerna för att hitta ny inspiration. De här tre filmerna är som stilistiska experiment som växlar mellan att kännas som något krypande i nacken till tusen nålar på armen, fast större delen som att sitta i ett rum med unken stillastående luft och en kyla som tränger in i hela kroppen.

”Dumplings” ger en synnerligen känsla av obehag redan de första sekunderna och det håller genom hela den stillsamma historien. Framför dig står en skådespelerska som vill återfå sin ungdom såväl som sin otrogne mans intresse. Hennes steg har lett henne till en kvinna som lagar små degknyten - så kallade dumplings - som kan starta en föryngringsprocess. Men vad innehåller knytena?

”Dumplings” är en pärla när det gäller närgången filmning med enkla medel och befinner sig någonstans i gråzonen mellan hur ett filmiskt experiment skulle se ut mellan Cronenberg och Lynch. Men ”Dumplings” kan inte göra dig rädd. För faktum är att degknyten kan inte smyga på dig, inte dyka på dig, inte chockera. De kan ätas.

Däremot kan jag garantera att du kommer att sitta och försöka svälja under hela filmen, få en hel del kväljningar och rynka ihop ansiktet en hel del. Ju mer hon börjar njuta av måltiden - desto mer fastnar varje tugga i din hals. Utan några större överraskningsmoment. Det obehagligaste med hela filmen är nog ändå sensmoralen om vad desperata kvinnor är beredda att göra för att behålla sina skitstövlar till män...

”Cut” vrider och vänder på sig medan den utforskar vad människor är beredda att göra för att överleva. En filmregissör konfronteras mot sin vilja med en statist som valt ut honom till måltavla för sina aggressioner . Argumentationen går ut på att det är svårare för fattiga att vara goda än rika. Men i filmerna är de fattiga alltid goda. “Till och med det har du tagit ifrån oss” säger statisten till regissören. Det här är en helt surrealistisk film som växlar mellan tramsig humor till frätande hat i ett klipp. Det för tankarna till boken Popcorn av Ben Elton - ett enda rum och en fullständigt sinnessjuk och förvrängd historia med lika stilsäkra grepp och vändningar som i Chan-wook Parks film ”Old Boy”, fast inte utförd med lika säker hand. Fascinerande och svårt att låta bli att titta, men även frustrerande när tittaren lämnas i ett vakuum av egna tolkningar.

”Box” använder de medel som är mest igenkänningsbara av de tre. Skrämmande barn, ensamhet, vacker kvinna och mystiska omständigheter. Gränsen mellan ett skymningsland i fantasin och klaustrofobisk verklighet är en slak lina att ta sig över. Långsamt och trevande i landskap täckta av snö snurrar Takashi Miike in sig i en hallucinations-artad film om att göra upp med sitt förflutna. Stillsamt och förvirrande och långt fjärran från den panikattackskapande ”The Audition” eller den underhållande skräckfilmen ”One Missed Call”.

För både ”Box” och ovannämnda ”Cut” går diskussionerna sjövilda på Internet om vad de egentligen betyder och vilka ledtrådar som går att hitta - en debatt som påminner om den som följde David Lynch film ”Mulholland Drive”... Men det behövs inga svar och det behövs ingen punkt.

Däremot bör klaustrofobiker, gravida och folk som är rädda för blod avhålla sig från att se ”Three Extremes”. Vill du ha en upplevelse över det vanliga ska du se de här filmerna - om inte annat för att se hur det går att åstadkomma mycket genom att säga ytterst lite. Trots att ”Three Extremes” som långfilm lämnar en del att önska...