Third Person 2014

Att väva ihop flera till synes orelaterade historier i en och samma film har blivit ett alltmer populärt grepp, och har resulterat i flera mästerverk. En handfull regissörer har till och med gjort det till sitt signum med flera lyckade alster - Iñárritu med "Amores Perros", "21 gram" och "Babel", Altman med "Short Cuts" och "The Player", och så Tarantino förstås.

Efter "Crash", som kammade hem flera Oscarsstatyetter för 10 år sedan, har många väntat på att Paul Haggis ska ta sig an stilen igen. Det har han nu gjort med "Third Person". Men istället för att bli en bekräftelse på att Haggis har hittat sitt kall, är filmen en påminnelse om, att precis som med alla andra populära stilgrepp, är det ingen garanti för framgång. För det är ändå så att för varje mästerverk där de enskilda länkarna tillsammans medverkar för att skulptera en starkare intrikat story, finns det minst lika många exempel där det bara känns som om man tittar på en handfull osammanhängande berättelser som ingen av dem är intressant nog för att kunna bli en egen film.

Precis som "Crash" behandlade temat rasism, står det snabbt klart att "Third Person" tar upp olika personers perspektiv av att förlora ett barn. Den första minuten slår an en intensiv ton där alla karaktärerna snabbt introduceras - arga, deprimerade, rädda... Det ser lovande ut och som åskådare vill man genast veta mer.

Michael (Liam Neeson) är en Pulitzer-vinnande författare som sitter på ett hotell i Paris och försöker skriva en ny bok. Hemma i USA finns exfrun (Kim Basinger) som sörjer att hon av misstag precis raderat alla bilder på deras son från mobilen.

Julia (Mila Kunis) är en arbetslös och misslyckad mamma i New York som har förlorat umgängesrätten till sin son, som hon anklagas för att ha försökt ha ihjäl.

Sean (Adrien Brody) är förbannad över att befinna sig mot sin vilja i Rom. Men vistelsen blir mer intressant när han stöter ihop med den vackra rumänska invandraren Monika (den minst kända skådisen i denna ensemle, Moran Atias), som försöker få dit sin dotter som hon inte träffat på två år.

Temat "att mista ett barn" borde utan tvekan leda till en gripande historia, men av någon anledning har Haggis valt att låta det falla in i bakgrunden i åtminstone två av de tre berättelserna. Paris-storyn handlar mest om Michaels relation till älskarinnan Anna (Olivia Wilde), ett förhållande som försöks framställas som rafflande och spännande men mest känns forcerat och på gränsen till psykotiskt. Brody å sin sida brukar alltid kunna balansera sina karaktärer, men Sean har fått en alltför osympatisk sida för att man ska orka bry sig. Det är bara Mila Kunis Julia som inte framstår som en karikatyr utan som lyckas frammana empati. Förvånande kanske i denna namnkunniga rollista att det är Kunis som imponerar, men så är det.

I sammanflätade filmer finns det olika sätt att länka ihop de olika berättelserna. Ibland får det gemensamma temat räcka, men det är inte heller ovanligt att karaktärer från olika storys förr eller senare stöter ihop med varandra eller är relaterade på olika sätt redan från början.

I "Third Person" är det tydligt att vi ska försöka gissa hur det hela hänger ihop. Tyvärr kommer svaret som ett riktigt antiklimax istället för som den efterlängtade "twist" som det är menat. Haggis har velat för mycket, och varit för smart för sitt eget - och även publikens - bästa.