The Whale 2022

Det här är Frasers revansch. Det har sagts och upprepats flera gånger redan långt innan premiären, och så här efteråt är det snarare ett faktum, än bara en förhoppning. För ja, det här är inte bara hans revansch, utan det är även hans film!

 

”The Whale” handlar om Charlie. Han lever isolerad i sitt hem och jobbar som lärare online. Han har efter ett personligt trauma utvecklat en allvarlig ätstörning och väger nu närmare 300 kg. Hans hjärta och lungor håller på att ge upp och Charlie förstår att han inte har lång tid kvar. I ett sista försök att försonas med sin tonårsdotter, som han inte sett på flera år, kontaktar han henne och ber om att få träffas. Men är hon redo att möta honom?

 

Filmen är filmad i 4:3 format och utspelas i princip bara inne i Charlies lägenhet. Den snävt begränsade bilden och ytan förstärker effektivt den påträngande klaustrofobiska känslan. Charlie lever ensam, men har en vän, Liz, som är sjuksköterska (en fantastisk Hong Chau) och som regelbundet besöker honom. På halsen får han även den ettriga missionärskillen Thomas (Ty Simpkins), som erbjuder Guds nåd och frälsning. Och även om Charlie inte är intresserad av frälsningen, ger deras möten dem båda, men också mig, en strimma tröst. För varje gång någon kommer och dörren öppnas, kippar jag själv efter andan på grund av den inbillade syrebristen. Det är så instängt och unket i den där lägenheten, att det är ansträngande att bara vara åskådare, och jag kan inte ens tänka mig hur det är att bokstavligen vara fånge därinne.

 

Sadie Sink spelar Charlies trotsiga tonårsdotter Ellie. Hon och Fraser har ett antal otroligt starka och berörande scener ihop. Det tar ett tag innan hon tinar upp, och i alla fall gör en ansats till att förlåta att pappan lämnat henne. Och när hon väl börjar förstå vad som faktiskt låg bakom allt, kan de två försiktigt ta stegen och närma sig varandra. Men även om det är hur härligt och fint som helst när det sker, blöder mitt hjärta sönder, då det står klart att det redan är försent.

 

”The Whale” är ett kammarspel om trauma, sorg och förfall. Filmen handlar om relationer, medmänsklighet och om att älska någon, men att vara helt oförmögen att hjälpa vederbörande. Dramat riktar ljuset på människor i periferin, de isolerade och skamfyllda, sorgsna och ensamma. De som finns men som få vill veta av. Dramat slår ett slag för varje individs villkorslösa värde. Ett värde som inte hänger på utseende, prestation eller storleken på kroppshyddan. Charlie lider av kraftig obesitas, han är sjuk och självmedicinerar med mat istället för att känna. Han är enorm, men har en själ som lyser igenom alla lager av sorg, fett och liggsår. Han är en godhjärtat, klok och rolig man, vars livsgnista slocknat av motgångar. Dock kan en svag glöd ännu anas, knappt märkbart, i hans stora vänliga ögon. Men där finns även ångesten, smärtan och det dödande självföraktet.

 

Charlies ögon är som brunnar utan botten. De uttrycker så mycket, rymmer ännu mer. Jag lider med honom, ömmar för och känner med. Jag vill hjälpa och rädda, men jag förstår att jag inte kan. Han har kärlek och människor i sitt liv, men inte heller de kommer kunna göra något. Det är för jävligt, men villkoren är sådana ibland. Historien hade kunnat bli sentimental och sliskig, men är bara utan omvägar väldigt ledsam och tragisk.  

 

”The Whale” är en av årets bästa filmer hittills. Den knockade mig i solarplexus med sådan kraft att jag ännu inte helt återhämtat mig. Aronofsky är härmed förlåten för fadäsen med ”Mother” (2017) och visar återigen hur otroligt jäkla bra det faktiskt kan bli, om man helt enkelt bara litar på det man berättar om. För att skapa ett suggestivt och berörande mästerverk behövs egentligen inte så mycket mer än engagemang, tillit till historien, och så Frasers ögon.