The Water Diviner (2015)

Russell Crowe debuterar här som långfilmsregissör och gör det med den äran. Jag tycker att han har ganska bra koll på läget även om jag med viss skepsis ser några av de skildrade relationerna utvecklas. Bäst är han nog ändå på att ge sig själv regi då det är i skådespelarrollen han övertygar mest.

Crowe spelar alltså den vattenletande bonden Joshua Connor någonstans i Australien. Vi möter honom och hans av sorg tyngda fru fyra år efter att det våldsamma kriget i Gallipoli tagit slut. 
Connor bestämmer sig för att åka dit och leta reda på parets tre soldatsöner som aldrig kom hem. På plats i Turkiet lär han känna den forna fiendesidans män som hjälper honom i hans sökande och han möter där också den vackra änkan Aishe och hennes son, som lär honom om landets seder.

Russell Crowe gör sin tystlåtne cowboy-karaktär Connor med självklar övertygelse och lyckas samtidigt få ut det bästa av också de andra skådespelarna. Han känns engagerad som regissör, men även om han behärskar sina dubbla roller så tror jag en stol hade varit nog att sitta på, då vissa val kan kännas lite ogenomtänkta. Det vackra fotot och mäktiga soundtracket fångar hur som helst stämningen bra och skapar en autentisk atmosfär, medan redigeringen hjälper till att hålla uppe tempot och driva handlingen framåt.

Krigets brutalitet, sedd genom flashbacks, är det som känns absolut mest i filmen och det är också i de partierna som Crowes regiådra verkligen pumpar blod och lovar gott inför en eventuellt fortsatt karriär. Desto mer synd är det då att de mer stillsamma och romantiska avsnitten inte alls fungerar och det blir ibland nästan oförlåtligt krystat. Manuset är ganska spretigt med många trådar och helt krasst skulle jag ha önskat att han som regissör hade vågat döda några darlings, även om den huvudsakliga gestaltas av den undersköna Olga Kurylenko (Aishe). Hon och Crowe har förvisso hyfsad kemi mellan varven, men deras relation känns ändå inte alls trovärdig, samtidigt som hennes karaktär tråkigt nog är alldeles för underutvecklad för att engagera någon. Under en scen när paret ska äta en bit mat i köket är plötsligt rummet fullbelamrat med brinnande stearinljus, vilket känns närmast löjligt i sin övertydlighet. Och så håller det sen på.

Tur är att de mer våldsamma partierna får mig att för stunden glömma det romantiska dravlet och jag finner bilderna av krigets helvete vara riktigt starka. Dessutom tycker jag mycket om den rätt otippade vänskapen, som med tiden växer fram mellan Connor och major Hassan, spelad av en fantastiskt närvarande Yilmaz Erdogan. En relation som är riktigt berörande med tanke på deras tidigare positionering på motsatta sidor.

Russell Crowe bör inte sluta jobba som aktör. Än. Men han får gärna fortsätt regissera. Kanske nästa gång utan sig själv i rollistan för att på så sätt ha en mer objektiv blick och ett mer övergripande öga på vad han faktiskt vill berätta men också hur han bör göra det. 
”The Water Diviner” är inte en direkt originell historia om sorg och förlåtelse och emellanåt är filmen farligt nära att bli sentimentalt banal. Dock är den sevärd, lätt underhållande och stundvis väldigt gripande, men hade alltså mått bra av en rejäl omklippning.

Jonna Vanhatalo Skribent