The Wailing 2016

Främst får vi beskåda händelseförloppet via polisen Jong-Goos (Do-won Kwak) perspektiv, i takt med att det okontrollerbara kaoset rör sig närmare och närmare hans personliga sfär. Precis som de andra byborna brottas han med tilltagande paranoia och en allt viktigare fråga; har händelserna bara något med hallucinatoriska svampar i skogen att göra, eller har djävulen själv kommit till Gokseung?

Man är aldrig riktigt helt säker på svaret, men händelserna blir stadigt konstigare och handlingen mer komplex i takt med att speltiden fortgår. När filmens eftertexter rullar har man minst lika många frågor som svar, vilket jag älskar. Det kommer ta ett antal omtittar för att jag verkligen ska kunna greppa allt som händer i filmen, få total klarhet i karaktärsdynamiken och liknande, men det betyder inte att den här första upplevelsen är svagare. 

Den atmosfär och estetik som regissören och manusförfattaren Hong-jin Na bygger upp är oerhört uppslukande och förtrollande och även om jag inte alltid har full koll på exakt vad som pågår så förlorar jag mig i filmen helt och hållet. Vissa scener i andra halvan - exempelvis de som inkluderar den balla shamanen Il-Gwang (Jung-min Hwang) - är så pass spritt språngande galna och oförlåtande att en del av publiken lär ge upp. Det är väldigt synd, för om man hänger med på resan och kapitulerar inför lustigheterna och originaliteten så betalar det sig verkligen mot slutet. 

Trots att filmen är nästan 160 minuter lång känns den inte på något sätt utdragen eller seg, utan spänningen är konstant skyhög och i stora delar av filmen sitter man verkligen som på nålar i väntan på nästa utveckling. Visuellt sviker den inte heller. Filmfotografen Kyung-pyo Hong har tidigare plåtat ursnygga filmer som "Sea Fog", "Mother" och "Snowpiercer" och går här all in med de regniga, dimmiga och spöklika bergsmiljöerna. Det är en oändligt kuslig plats, men man vill inte därifrån.