The Talented Mr. Ripley (1999)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Tom Ripley är en ung man som drömmer om ett bekymmersfritt liv i lyx. Han är också en man med många talanger, varav de främsta är att ljuga, förfalska namnteckningar och att imitera andra personer. När en förmögen skeppsredare erbjuder honom uppdraget att resa till Italien för att övertala dennes son, den bortskämde Dickie Greenleaf, att återvända hem tvekar han därför inte en sekund. Väl i Italien hittar Tom snart Dickie, som inte har en tanke på att åka hem. Han trivs utmärkt med sitt kravlösa liv. Han njuter av tillvaron, spelar jazz och jagar flickor trots att han är förlovad med den vackra Marge. Med hjälp av sin charm och sina talanger lyckas Tom bli god vän med och nästla sig in i parets hem. Även Tom börjar njuta av det ljuva livet och han har snart heller ingen tanke på att återvända hem. Han börjar smida onda planer för vad han måste göra för att kunna leva det liv han så hett åtrår...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE TALENTED MR. RIPLEY

Thriller light i illasittande 90-talspolo
Vanligtvis uppskattar jag genre-cocktails, som när folk mixar bävrar med zombies och aliens med cowboys, men ibland blir det bara en geggamoja. Trots duktiga skådespelare (bra råvaror) är ”The Talented Mr. Ripley" inte mycket mer än en okej thriller light.
Efter en hastig glimt av ett snofsigt New York flyger vi direkt förstaklass till Italiens frodiga vidder. Här har kvinnorna blommiga förkläden, segelbåtarna teakdäck, sekelskifteslägenheter är inredda med exklusiva, orientaliska mattor och matmarknaderna osar av pasta pesto och nyplockade apelsiner. 

Jag är inte jätteförvånad över det faktum att författaren bakom boken, varpå ”The Talented Mr. Ripley” är baserad, inte är europé utan amerikan. För gestaltningen av Italien känns mer poetisk än realistisk, detta trots regissören Anthony Minghellas italienska påbrå. Kanske är det tänkt att klichéerna ska fånga tidsandan - ett 50-talets Italien sett ur en amerikansk dandys ögon? Och visst, miljöbeskrivningen påminner mig om min fars roadtrip-historier till Rivieran och hur man då, helt gratis, kunde få se Ray Charles på en romantisk, liten strandscen.

Trots den glassiga atmosfären har jag dock svårt att placera filmen. Först tror jag mig ana att det rör sig om en 90-talsversion av ”Whiplash”, att vi ska få följa en ung musikers strävan efter ett liv i rampljuset, men ganska snabbt visar det sig att jag hamnat mitt i en tragisk uppsättning av ”Rivierans guldgossar” och ”When in Rome” toppat med en lätt psykotisk huvudkaraktär vid namn Tom Ripley (Matt Damon). Det är hans färd vi får följa från fattigdom till ett liv i lyx när han nästlar sig in i den jämnårige sprätten och jazzentusiasten Dickies (Jude Law) liv. På Dickies fars inrådan har Tom blivit skickad till Italien för att locka hem den borttappade sonen. Tom har dock inga planer på att leverera det han lovat. Med sina tre talanger: att fejka namnunderskrifter, ljuga och personifiera andra, utnyttjar han istället situationen på ett vis som gynnar honom själv, åtminstone till en början. Och visst, det kunde blivit fängslande om inte tempot var så otroligt sävligt och svajigt. 

Ungefär en timme in i filmen vänder storyn helt, och det den gör med bravur, men sedan dör spänningen... och vaknar till liv, och dör, om och om igen. Det känns som att sitta på en konsert där publiken trevande börjar applådera vid flertalet tillfällen långt innan evenemanget faktiskt är slut. Jag undrar varför de valt att köra så många extranummer.

De intressanta karaktärsporträtten stärker dock filmen. Både Toms och Dickies utveckling är välgjorda och trovärdigt iscensatta. Precis som Louie i ”Djungelboken” har Tom ingen känsla för var gränsen går mellan ditt och mitt, och helst av allt vill han se ut som, och gå som, sina stalkeroffer. Och Dickie förvandlas sakteligen till den där tjejkompisen i lågstadiet som man inte pallade umgås med för att hon var överallt och ingenstans. Från att vara BFF:s blir det till slut dålig stämning helt enkelt. 

Repliken ”I'd rather be a fake somebody, than a real nobody” sammanfattar fint filmens budskap, men trots fantastiska skådespelarinsatser känns det ibland som en Dan Brown-bok. Då tänker jag särskilt på hur italienska polisen framställs som ”Kling och Klang” och hur Tom Ripley enbart klarar sig på grund av tur. Samtidigt tillhör den en genre, som likt ”Gone Girl”, har en alldeles egen berättarstil. Där den filmen briljerar med ett oerhört välskrivet manus och tydligt slut faller dock ”The Talented Mr. Ripley” på målsnöret och blir ändå i slutändan inget mer än en helt okej thriller light.
Senaste kommentarer
Användare borttagen
Boken är så mycket mer heltäckande och gräver djupare i Ripley. Det är många delar som "saknas" för att filmen ens ska fungera. Fotot är dock bra, skådespelet fungerar som det ska men är inget märkvärdigt, förutom PSHs sköna feeling för sin roll. Plein Soleil är bättre eftersom den tar det bästa från boken och gör det till sin egna grej vilket får den att kännas äkta och känslosamt. Anthony Minghella verkar försöka kopiera atmosfären av Plein Soleil och glömmer samtidigt bort boken. Han fokuserar inte så mycket på varför Ripley gör som han gör utan mest bara på att han ska göra det. Allt detta gör att de mest blir en falsk yta utan det där djupa havet den filmen behöver under sig. 2/5
N10
Karaktären, Ripley, är bara för intressant, Damon fångar det galant.

Riktigt spännande, obehaglig och välskrivet och välspelat. En stark fyra på den här!
Eirikur
En av mina favoritfilmer! Riktigt spännande, välspelad och väldigt snygg!
Visa fler (8)

Relaterade filmer