The Promise 2016

Drama Historisk
USA
132 MIN
Engelska
The Promise poster

Synopsis

En kärlekstriangel mellan armeniern Mikael - en briljant medicinstudent, den vackra och sofistikerade Ana, samt den berömda amerikanska journalisten Chris - under de sista dagarna av det Osmanska riket. När landet ansluter sig till Tyskland i första världskriget börjar meningsmotståndare förföljas och avlägsnas, och alla tre måste fly för sina liv.
Ditt betyg
4.0 av 5 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
The Promise
Biopremiär
19 maj 2017
DVD-premiär
25 september 2017
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Noble Entertainment
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Fanny Degerfelt

11 maj 2017 | 10:00

Årets mest smaklösa film?

Sugen på att se en stel kärlekstriangel utspela sig med ett folkmord som bakgrund? Då är ”The Promise” den perfekta filmen för dig.
Det är inte ofta man desorienterat vacklar ut ur en biosalong och utmattat frågar sig själv ”Vad i helvete såg jag precis?” Söker orden att formulera vansinnet. ”Såg jag precis en kärlekstriangel utspela sig med det armeniska folkmordet som bakgrund?!”

Michael (Oscar Isaac) lämnar sin by för att studera medicin i metropolen Konstantinopel. Där möter han den vackra och sofistikerade Ana (Charlotte Le Bon), som har ett förhållande med reportern Chris (Christian Bale). Deras liv är välordnade och bekväma (förutom Chris alkoholism då, men såna petitesser är tydligen enkla att komma över för plötsligt är den puts väck). De är ovetande om att det Osmanska riket snart ska falla sönder och bli Turkiet. Att revolutionen skulle följas av ett försök att systematiskt mörda en etnisk minoritet.

Innan folkmordet beräknas den armeniska befolkningen uppgått till ungefär 1,7 miljoner. 1,5 miljoner av dessa människor mördades. Det motsvarar befolkningen i Stockholms tätort och är ogreppbara siffror. Kanske är det mest oförlåtliga med ”The Promise” att den inte lyckas förmedla skalan av vad som hänt. Att den istället för att berätta om detta fokuserar på en styltig kärlekstriangel.

Det är svårt att förstå hur Terry George, regissören och manusförfattaren bakom den drabbande ”Hotel Rwanda,” även ligger bakom den här röran. ”Hotel Rwanda” hade sina problem den med, men den hade scener som hemsöker mig fortfarande. Den gjorde också valet att låta större delen av handlingen utspela sig på en plats, hotellet, vilket skapade en större närhet till karaktärerna, blev ett mikrokosmos av vad som pågick även utanför.

”The Promise” har en beundransvärd ambition, den vill täcka allt, vi kastas mellan Konstantinopel, småstäder, vildmarken, Röda Korset-stationer. Vi ser karaktärerna på flykt, i fängelse, i tvångsarbete. Problemet med ambitionen att täcka allt gör att ingenting riktigt sjunker in. Filmen borde vara hemsökande. En av få scener som ger mig ont i magen är när fångar inlåsa i tågvagnar sträcker sina händer genom gallret, desperata efter vatten – men den efterföljs av en sekvens som kunnat passa i en Bondfilm.

Georges ville göra en ny ”Titanic” eller ”Pearl Harbor” där en fiktiv kärlekshistoria ger en katastrof ett ansikte. Jag ogillar båda de filmerna, men en kan inte förneka att de fick många att se filmer om svåra ämnen.

Kanske hade en kärlekshistoria kunnat fungera som ett nav i detta fruktansvärda. Ett sätt att visa hur våldet sliter personer isär, desorienteringen i att ständigt vara jagad och inte ha någonstans att vända sig. Men det är så jävla dåligt. Den avdomnade kärlekstriangeln utan kemi åt något håll tar över filmen och överskuggar allt. Den är tillrättalagd och glossig: efter veckor i arbetsläger är Isaac lika stilig, lägerskägget är välvårdat för någon som fortfarande har kläderna han fördes bort i. LeBon är knappt dammig efter att ha vandrat genom torr terräng i flera dagar.

Vid ett tillfälle lyckas Ana och Michael ta skydd från en mobb. Genast efter har de sex medan de romantiska lågorna av en brinnande, armenisk butik dansar över deras vältrimmade kroppar.

En del av mig vill ge ”The Promise” ett högre betyg. Jag försöker rättfärdiga det för mig själv, ambitionen att göra en film om ett svårt ämne för en bred publik är så beundransvärd. Det finns ju ett par stunder där det hemska lyser igenom. Fotot är stundtals lysande. Men i slutändan kan jag inte komma över smaklösheten i att fokusera på en stel, fiktiv kärlekshistoria när det pågår ett folkmord, och regissörens oförmåga att förmedla skalan av vad som hände. Det är obegripligt och upprörande.
| 11 maj 2017 10:00 |