The Northman 2022

Den minst sagt egensinnige regissören Robert Eggers har givit sig in vikingagenren och skapat filmen “The Northman” som jag nu har varit och sett på bio. Så jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen. Under 900-talet på Island så ser prins Amleth (Alexander Skarsgård) sin far kung Aurvandil (Ethan Hawke) återvända hem. Allt är kortvarigt frid och fröjd tills rivalen Fjölnir (Claes Bang) överraskar kungen och dräper honom framför Amleths ögon. Fjölnir tar drottningen Gudrun (Nicole Kidman) till sin brud och tar över riket medan den nordiska prinsen växer upp i exil och tränar upp sig inför sitt öde att hämnas på de som dödade hans far. Amleth får sedan en vision av en häxa (Björk) om när tiden är inne för att fullfölja sitt öde. Men vägen dit är lång och blodig. Hans öde sammanflätas med den unga kvinnan Olgas (Anya Taylor-Joy) och känslor uppstår. Amleth har därmed ett vägskäl framför sig. Vilket begär ska han följa? Kärlek eller hämnd? Att säga att jag är ett stort fan av regissören Robert Eggers vore en stor lögn. Jag har sett båda hans föregående succéfilmer “The Witch” och “The Lighthouse”. De var båda visuellt vackra, men dessvärre händelselösa och tråkiga filmer. Så jag var lite kritisk till valet av regissör. Han hade uppenbart mer konstnärliga ambitioner än att berätta ett spännande händelseförlopp i sina föregående filmer. Men i det här fallet med “The Northman” har han hittat en bra balans i sin vision. Projektet har varit på gång sedan Alexander Skarsgårds stora genombrott som vampyren Eric Northman i tv-serien “True Blood”, Till en början var filmen känd som det projekt där vi skulle få se Alexander och hans lillebror Bill Skarsgård i samma film. Till Bills stora sorg blev det inte så för att han inte hade något utrymme i kalendern när inspelningarna väl drog igång. Däremot fick den svenska skådespelare Gustav Lindh en stor roll i filmen vilket också var spännande att ta del av. Robert Eggers tonar ner den konstnärliga visionen och gör filmen till en fartfylld och blodig hämndhistoria i vikingamiljö. På den fronten lyckas han bra. Det är en väldigt mörk historia där det inte är sparsamt på blodiga scener. Men han väver även in det konstnärliga och visuellt vackra där det passar. Mest kommer de ingredienserna in då Alexander Skarsgårds karaktär får visioner och drömmar. Dessa scener består mest av visioner av det efterlängtade inträdet innanför Valhallas portar. Samt dyker Oden upp i någon drömsekvens och korpar är filmen fylld med under många tillfällen under filmens gång. En specifikt vacker scen är när Valhallas portar uppenbarar sig på himmelen och de med häst springer upp till portarna för att nå fram till Valhalla. Men utöver detta visuellt vackra är det som sagt en blodig historia. Barbariska vikingar som slåss och dräper varandra på löpande band. Karaktären som Alexander Skarsgård spelar är uppenbart inspirerad av Shakespeares Hamlet. Till och med namnet på karaktären är en referens till namnet Hamlet. Skarsgård får verkligen skina i rollen. Han får visa sin djuriska och våldsamma sida samtidigt som han får visa sig skör och kärleksfull då han träffar kärleken under resans gång. Vid sidan om honom får stjärnskottet Anya Taylor-Joy glänsa och hon har verkligen kemi tillsammans med Alexander Skarsgård i de scener de har tillsammans. Glänsa får även Gustav Lindh göra i den viktiga biroll han har blivit tilldelad. Samt Nicole Kidman är kul att se i en mörk roll. Willem Dafoe och Björk skymtar dessutom förbi i några mindre men minnesvärda roller. Sammanfattningsvis är filmen väldigt blodig och inget för de känsliga tittarna. Samtidigt som den är riktigt snyggt gjord. Jag gillade även att det inte bara rakt igenom är en vikingafilm. Att man får lite ingredienser av nordisk mytologi och de gudar som dyrkades av vikingarna gör det hela extra spännande. Att det finns lite utrymme för kärlek i filmen är också positivt. Robert Eggerts har med filmen “The Northman” för första gången imponerat på mig med en välbalanserad helhet. Och han har inte imponerat lite på mig heller. En femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen.

Hedniskt var ordet. Robert Eggers kan vila gott om nätterna, för det här är hans mästerverk.

Jag är like oförstående som Rune. Hollywoodhopkok är precis vad det känns som. Det må vara ett fint foto, men det är ett plus om det finns en bra story att berätta också…Tråkig, kändes enormt mycket längre än den var. Undvik!