The Many Saints of Newark 2021

Drama Gangster
USA
120 MIN
Engelska
The Many Saints of Newark poster

Synopsis

Prequel-filmen till klassiska maffiaserien "The Sopranos" utspelar sig i 1960-talets Newark. Den unga Anthony Soprano växer upp under en av de mest omvälvande tidsperioderna i Newarks historia. Samtidigt som han håller på att bli en man, börjar rivaliserande gangsters utmana den allsmäktiga och kriminella familjen DiMeo. Han idoliserar sin farbror Dickie Moltisanti, som kämpar med att hantera både sitt professionella och personliga ansvar under de föränderliga tiderna.
Ditt betyg
2.3 av 6 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Viktor Jerner

13 oktober 2021 | 01:10

Haltande Sopranos-prequel räddas av gudalik Nivola

Trötta maffiaklyschor, övertydliga budskap och stundtals maskeradliknande rolltolkningar tynger ner den nya delen i en älskad gangstersaga.
Farhågorna besannades, oron var befogad. Redan på pappret kändes det som en dumdristig idé att våga sig på en prequel till gangsterklassikern "The Sopranos", ett mästerverk till serie som åldras med skottsäker värdighet. Den stjärntäta rollistan och det faktum att originalets skapare David Chase och regissören Alan Taylor (som regisserade nio avsnitt när det begav sig) är hjärnorna bakom filmen ingav vissa förhoppningar, men det visar sig att inte ens ett dreamteam av den kalibern kan lyfta den från skvalpande medelmåttighet.
 
Flera medlemmar ur klanen Soprano, bland annat en ung version av allas vår Tony (spelad av Michael Gandolfini, James son) och bröderna Johnny (Jon Bernthal) och Junior (Corey Stoll), dyker upp i filmen men huvudberättelsen (som sträcker sig från 1967 till 1972) är centrerad kring Dickie Moltisanti (Alessandro Nivola). Ambitiösa och vassa Moltisanti har en respektabel position i den ökända DiMeo-familjen när hans pappa "Hollywood Dick" (Ray Liotta) återvänder hem till USA från en längre vistelse i Italien och börjar röra om i grytan på minst sagt obekväma vis. Detta samtidigt som sena 60-talets rasmotsättningar bubblar upp till ytan och mynnar ut i explosiva kravaller och gränsdragningar. 
 
Det finns inget tråkigare än att kalla en film för "okej", men det är precis vad "The Many Saints of Newark" är, varken mer eller mindre än så. Trots att Chase vanligtvis lyckas undvika det väntade och generiska så har han i det här fallet format en märkligt konventionell, förutsägbar och trött maffiastory. Familjer med interna stridigheter, underhuggare som vill bryta sig loss från sina tröttsamt otacksamma bossar, krig om territoriekontroll och "loose cannon"-snubbar som inte kan ta ett skämt - vi har sett det oräkneliga gånger tidigare och vi har sett det göras bättre. De trevande försöken till tankeväckande tematik, främst kring rasism, landar mest i slitna plattityder och övertydlighet. 
 
Det enda (förutom det kompetenta visuella hantverket) som gör att vi inte störtar lägre ner i betygsskalan är Nivola, som skådespelar på en nivå som filmen rent ut sagt inte förtjänar. Han bär plikttroget hela det tunga verket på sina axlar och gör det med ett brett leende på läpparna. Med tanke på att vi har sett honom totalregera i allt från "The Neon Demon" till "Disobedience" är det ingen överraskning att han är otrolig, likväl har jag hakan i golvet varje gång han är i bild. Lyckligtvis för filmens skull händer det ofta. Dickie, som kan svänga från kärleksfull och varm till kallblodig mördare på ett ögonblick, är en allt annat än unik karaktär men Nivola ger honom så mycket emotionellt djup och patos att han lyfter. Hans sätt att föra sig och prata, hans avväpnande lena framtoning och hans glödande karisma är filmens trumfkort och räddning.
 
Även Ray Liotta, Leslie Odom Jr. och Michael Gandolfini (som med oerhörd precision lyckas pricka sin bortgångne fars stil och sätt) gör minnesvärda prestationer och känns som uppfriskande glimtar från en bättre film när de visar sig. Trist nog tyngs filmen ner av en samling biroller som vi skulle kunna kalla för "maskeradgänget". De tycks nämligen vara ryckta från halvbakade SNL-sketcher och spelar över å det grövsta i sina försök att härma karaktärer från serien. Vera Farmiga som Livia Soprano, Billy Magnussen som Paulie Walnuts och John Magaro (vad sysslar han med!?) som Silvio Dante är allra värst. Inte för en enda sekund köper jag deras påklistrade dialekter, överdrivna mimik eller tafatta imitationer. Varje gång de visar sig drar filmen i handbromsen.
 
Jag höll hoppet om ett betydande uppsving levande långt in i tredje akten och föreställde mig förgäves en extraordinär final. Det är ju där Chase har satt förväntningarna och lagt ribban med tanke på det ikoniska slutet i "The Sopranos", där allt bara abrupt tar slut mitt i en
| 13 oktober 2021 01:10 |