The House of the Devil 2009

Storyn kretsar kring studentskan Samantha Hughes (Jocelin Donahue) som åtar sig ett extrajobb som barnvakt för en kväll hos det gamla paret Mr och Mrs Ullman (Tom Noonan och Mary Woronov) i deras stora, kusliga hus ute på landsbygden. 

Det hela känns redan från början som ett stort varningstecken. Samantha är dock i desperat behov av pengarna och åtar sig jobbet trots de oroväckande omständigheterna. Det blir inte helt oväntat ett val hon kommer att ångra djupt för resten av sitt liv då paret Ullman visar sig ha sjuka och ondskefulla intentioner för den unga studentskan. 

Storyn är riktigt välberättad, spännande och utvecklas långsamt för varje scen till en alltmer bisarr, intensiv och skräckfylld historia. Det hela utspelar sig under tidigt 80-tal och trots att filmen är gjord 2009 har Ti West verkligen lyckats återskapa den gråa stämning, miljöer, musik och atmosfär som för tankarna tillbaka till gamla klassiska 80- och 90-talsskräckisar.

Till skillnad från många andra amerikanska skräckfilmer från 2000 och framåt är man återhållsam men de grafiska effekterna och låter filmens stämning och atmosfär bygga upp en allt högre nivå av intensitet och krypande skrämsel för att sedan trycka gaspedalen i botten och låta helvetet gå löst lagom till filmens chockartade final.

Man lägger stort fokus på en psykologisk skräck i stil med Polanskis "Rosemarys baby" och "The Omen" och garnerar det hela med lite slasher á la Carpenters "Halloween". 

Skådespeleriet är av blandad kvalitet och vissa dialoger känns stundvis väldigt långdragna och sega vilket är synd. Det finns dock några starka skådespelarinsatser värda att nämna här. Jag måste ge Tom Noonan beröm för en riktigt kuslig porträttering av den mystiske och skrämmande Mr Ullman och även Jocelin Donahue gör en stark insats i rollen som Samantha Hughes - som då och då påminner mig lite om en ung och oskyldig Suzy Harper i "Suspiria" (1977).

Ti West lyckas här med något som är mycket sällsynt i dagens skräckfilmer, nämligen konsten att försätta tittaren i en ständig ovisshet över vad som kommer att ske härnäst. Därigenom skapar han en spänning som hela tiden ligger på topp och medför att man lämnar filmsoffan med en otäck krypande känsla längs ryggraden.