The Hateful Eight (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I nya "Hateful Eight" tar Quentin Tarantino oss tillbaka till tiden strax efter amerikanska inbördeskriget. Prisjägaren John "The Hangman" Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming, mot Red Rock där hon ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar: en före detta soldat som nu blivit ökänd prisjägare, och en man som utger sig för att vara Red Rocks nya sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd i en raststuga uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägarna, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina mellan bergstopparna, och de åtta resenärerna inser att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE HATEFUL EIGHT

Långsam, hjältelös och osmaklig rulle lämnar Tarantino-fansen splittrade
Med en första halva som i sakta mak presenterar karaktärerna genom långa monologer, en andra halva med mer spänning men också brutalt gore-våld, 80 procent av handlingen utspelad i ett och samma rum och en hjältelös historia, är det här en av Tarantinos minst publikfriande filmer. Ögonblicken av briljans finns som alltid, men det är för långt mellan dem och dialogen är inte på mästarens vanliga skyhöga nivå för att ursäkta speltiden på 3 timmar.
Tarantinos fans är en högljudd skara. Det råder inget tvivel om att regissören och manusförfattaren håller ett extremt hög lägsta-nivå, men det är även sådana förväntningar som vid hans senaste filmer lett till att några blivit besvikna. Det var en del fans som inte kunde komma in i ”Inglourious Basterds”, det var ännu fler som sågade ”Django Unchained”. 

Men hatet verkar ha nått en ny nivå i och med ”The Hateful Eight”, som trots den arga kritiken mestadels hyllas. Men även om jag långt ifrån sällar mig till den ilskna mobben, så finns det mycket att vara kritisk till i Tarantinos senaste verk. 

Filmen utspelar sig i ett vintrigt Wyoming precis efter amerikanska inbördeskriget. Prisjägaren John Ruth (Kurt Russell) är på väg för att lämna in mördaren Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) i nästa stad, men plockar motvilligt upp först en och sedan en annan främling ur den annalkande snöstormen. Major Warren (Samuel L Jackson) har samma yrke som Ruth medan Chris Mannix (Walton Goggins – ”Django Unchained”) är stans nya sheriff. 

De fyra tvingas stanna vid Minnie's Haberdashery. Där befinner sig mexikanen Bob (Demian Bichir – Fidel Castro i "Che"-filmerna) föreståndare i Minnies frånvaro, britten Oswaldo Mobray (Tim Roth), fåordade Joe Gage (Michael Madsen) och rasistiske sydstatsgeneralen Smithers (Bruce Dern). Ensemblen utgör titelns hatfulla åtta. 

Att samtliga förtjänar epitetet blir tydligt under filmens gång. Samtidigt som det gör berättelsen intressant, att inte riktigt veta vem man hejar på, så förlorar det i drivkraft att inte ha någon riktig protagonist. För en rulle som (i Roadshow-versionen jag såg) ligger på runt 3 timmar är det rätt förödande att gå på tomgång. Och det är något ”The Hateful Eight” gör i stora delar av första halvan. 

Tarantino-fans är vana vid dialogtunga filmer, men det som saknas här är det vassa och finurligt skrivna ”fram-och-tillbaka” karaktärer emellan. Ofta blir det långa haranger där de olika typerna berättar sina eller andras historier. Ska man fylla 1,5 timme film med enbart prat, då måste det vara smart eller kul, något Tarantino inte fått till här. 

Andra halvan börjar direkt med en annan ton som ger känslan av att ”nu kommer det hända grejer”, och regissören gör sin cameo i en voicover. Stilbrottet ger berättelsen ett välbehövligt lyft och det känns som om allt vi sett hittills bara varit en långsam uppbyggnad till vad som komma skall. Allt är nästan förlåtet. 

Men inte riktigt. Det är som om Tarantino tyckt att han låtit fansen vänta alltför länge på blodbadet att han blir lite för ”trigger-happy”. Det mysterium som Major Warren lägger fram i det som är filmens första riktigt tillfredställande dialog stryps alltför fort när karaktärer börjar avverkas istället för att pressas på mer information. 

Till er som tror att jag glömt Major Warrens tidigare underhållande utläggning riktad till General Smithers, vill jag bara säga att trots att den scenen innehöll en glimt av vad som gör Tarantino briljant så går den för långt i osmaklighet, något som tar död på det som var bra där. 

Bristen på protagonist leder till att vi får klara oss utan de för Tarantino så kännetecknande scenerna av triumfens ljuva hämnd. Det har annars fungerat som en ursäkt för det övervåld vi sett i ”Kill Bill”, ”Basterds” och ”Django”. Och trots att våldet inte är mer eller blodigare än i någon av hans andra filmer, är det första gången som jag tycker att det är äckligt och vill titta bort. Måste folk kräkas en sjö av blod i ansiktet på andra? 

MEN... och jag skriver det med stora bokstäver för det finns förstås ett stort ”men”. Hade den här filmen kommit från någon annan så hade man antagligen bara pratat om allt som är fantastiskt. 

70mm-fotot är riktigt vackert och även om vyerna är få har man gjort det mesta av dem genom att låta dem ligga ett bra tag (bara en av anledningarna till att filmen har den längd den har). Soundtracket komponerat att Western-veteranen Ennio Morricone är underbart och gör stort avtryck på stämningen. Skådespeleriet är vasst, speciellt Goggins som stjäl showen, men även Russell, Jackson och Dern. Madsen känns dock lite tam tyvärr, och castingen av Channing Tatum förstår jag mig inte på alls. Ska man ta med ett sånt otippat namn så måste det göra större intryck. 

När det gäller Tarantino verkar även hans fans ha olika åsikter om vad som gör hans filmer bra och inte. Två ingredienser kan vi alltid förvänta oss – mycket prat och mycket våld. Personligen älskar jag lång dialog, när den är smart eller humoristisk. Blodbad kan jag acceptera och ibland även uppskatta om de är kul eller ger hjälten en välförtjänt hämnd. ”The Hateful Eight” uppfyller inte någon av de punkterna särskilt väl, vilket är varför den hamnar lågt på min lista bland regissörens alla verk. 

Men rekommenderar jag den trogna skaran att se den? Absolut. Det är ju ändå Tarantino vi snackar om.
Senaste kommentarer
PerH
Tarentinos åttonde film är ännu en västern men tack och lov så mycket bättre än "Django Unchained". Bättre manus med störtsköna dialoger som är något av Tarentinos trademark. Har heller inte sett Samuel. L. Jackson så här bra sen "Jackie Brown" och "Pulp Fiction". Han och Kurt Russell har de klart bästa karaktärerna i filmen. Anledningen att jag inte ger ett högre betyg är längden på filmen, blir för mycket dötid. Hoppas nu att Tarentino avslutar sin regikarriär med två lysande filmer. 7/10
Falk
Denna filmen har för närvarande 7.9/10 på IMDB. Har nu sett den två gånger och kan konstatera att dom som inte gillar denna filmen har inte förstått sig på Tarantino och hans stil överhuvudtaget. Visst den är lite äcklig på sina ställen, men man måste inse att han har tänkt ut varenda detalj noga här som jag tycker han gör. Den får 4/5 av mig.
Björn
En låååång upptrappning för vad som inte är mer än en våldsorgie utan briljans. Tarantino gör soppa med sina typiska kryddor men misslyckas med att få ihop en riktigt sevärd film.  Jackson är dock suverän men det var inget oväntat. Tycker inte ens att den är värd en 3/5...
Visa fler (48)

Veckans populära filmer

Visa fler