Den vidrige Herr Honka 2019

Det är som om ett fylleligg mellan franske provokatören Gaspar Noés (”Irréversible”) brutala nihilism och Ulrich Seidls (”Paradistrilogin”) hyperrealism har frambringat ett viljestarkt missfoster – som blixtsnabbt lindar in sig i något som liknar Rainer Werner Fassbinders sjuttiotalsestetik och sedan blinkar åt biopubliken med ett varggrin. Fullt av ruttna tänder.

Titelfiguren Herr Honka har själv ruttna tänder. Han är dessutom vanskapt i största allmänhet, med skelande ögon, en oformlig näsa och en hållning som Ringaren i Notre Dame på en extra dålig dag.

Denne djupt alkoholiserade och svagbegåvade varelse fördriver sin tid på den inrökta och pilsnerimpregnerade kvarterskrogen Den gyllene Handsken (”Der Goldene Handschuh” är den tyska, mer publikvänliga titeln). Där super han sig tillräckligt redlös för att våga försöka ragga upp medelålders, gärna överviktiga och ofta tandlösa, prostituerade. Får han till äventyrs med sig någon sliten existens hem så förgriper han sig på och mördar dem brutalt.

Likdelarna lindas in i papper och stuvas undan i lägenheten. Här saknas, kan man säga, konsekvenstänk. Grannarna i hyreshuset klagar ständigt på stanken. Då fräser Herr Honka att det är den grekiska familjen på våningen under hans som förpestar luften med matos.

I ”Den vidrige Herr Honka” finns scener som är så vettlösa i sin utdragna brutalitet att spykänslorna flera gånger blir överväldigande. Samtidigt som munnen fylls av surt magvatten över den absurda misogynin och det sexuella våldet går det inte att förneka att det också, särskilt i scenerna som utspelar sig bland de andra utstötta stammisarna på Den gyllene handsken, bjuds på en säregen humor. Och det är under alla omständigheter en enastående skicklig bedrift att göra en så fysiskt effektiv film – ”Den vidrige Herr Honka” pyr och stinker, känns i magen och lamslår frontalloben.

Så långt rör det sig alltså om en djupt stötande kvalitetsfilm, i betydelsen hantverksmässigt enastående, som får även betalda recensenter att demonstrativt klampa ut ur biosalongen i avsmak på festivaler världen över.

Men kruxet, eller det problematiska (om man hellre vill använda modeord) är att filmen bygger på verkliga händelser. Här uppstår en etisk komplikation som har fått de flesta internationella filmskribenter att avfärda filmen med låga betyg och ett indignerade omdömen. Och det blir helt klart knepigt.

För även om ”Den vidrige Herr Honka” knappast kan sägas ta titelpersonens parti, och trots att här inte finns en enda scen som är ägnad att upphetsa sin publik – tvärtom vältrar den sig i allehanda kroppsvätskor, dallrande blekfeta bukar och skitiga interiörer – så har de här kvinnorna har blivit mördade på riktigt. Herr Honkas liv är en svart fläck i historien.

Varför skulle man inte få gestalta det? Är det rimligt att göra humor på ett gäng kvinnomord? Varför upprörs professionella smakdomare mer av en absurdistisk film med enorm verkshöjd än en mer konventionell seriemördarfilm med verklighetsförankring, sådana görs ju i parti och minut? Herr Honka ställer sådana frågor på sin spets. Bland annat därför har den ett existensberättigande. För den genomsnittlige biobesökaren, och jag hoppas innerligt att ingen med svaga nerver råkar förirra sig in i det här sammanhanget, blir dock den allt överskuggande frågan: Varför göra en sådan här film överhuvudtaget?

Tyske kritikerfavoriten Fatih Akin (”The Edge of Heaven” 2007, ”Head-On” 2004) har tidigare vunnit både Guldbjörnen och Cannesfestivalens pris för Bästa Manus. Efter ”Den vidrige Herr Honka” tisslas och tasslas det om att hans karriär i princip är över. Kanske var han radikalt trött på att smekas medhårs av recensenter och publik?

Akin tycks hur som helst ha föresatt sig att göra årets (årtiondets?) mest bisarra film, och kan mycket väl ha lyckats. Jag kan på rak arm komma på två andra filmer som har framkallat lika starka obehagskänslor hos mig som ”Den vidrige Herr Honka”. Den ena heter ”A Serbian Film” (om den behöver inte ordas i onödan), den andra är sydkoreanska familjedramat ”Moebius”, där kastration och skrubbsår i kombination med sexuell njutning är bärande teman. Men Herr Honka är förmodligen en mer bestående bekantskap.

Jag skulle rekommendera denna groteska, schnappssindränkta och djupt perverterade burlesk åt en handfull luttrade filmfantaster som uppskattar dråplig humor av allra mörkaste snitt, och som är genuint intresserade av ämnet sanningsanspråk i fiktionen. Jag skulle råda dem att sätta sig i biofåtöljen på tom mage.

Alla andra bör betrakta ”Den vidrige Herr Honka” som en sorts cineastisk brottsplats och hålla sig på långt, långt, långt, långt, långt avstånd.