The Father 2020
Synopsis
Anthony närmar sig de 80 men i hans ögon finns ingen anledning till oro, han har det bra i sin bekväma våning. Hans dotter Anne ser dock hur han försvinner in i sin egen värld av minnen och föreställningar.
Info
Originaltitel
The Father
Biopremiär
20 augusti 2021
DVD-premiär
13 december 2021
Digitalpremiär
13 december 2021
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
NonStop Entertainment
Längd
Klaustrofobiskt om när minnet sviker
Anthony Hopkins, Olivia Colman, och filmen ”The Father” i sig glänser rejält när det ska tacklas svåra ämnen som demens och livets slutskede. ”The Father” är ett mångdimensionellt och berörande konstverk om ett av de mest skrämmande sinnesstånd som en kan drabbas av.
Anthony (Anthony Hopkins) befinner sig på ålderns höst, och hans dotter Anne (Olivia Colman) försöker med hjälp av hemvård till att hans tillvaro blir det bästa möjliga, trots att hans minne tenderar att bli allt svagare. För Anthony börjar den förr så glasklara värld att bli allt mer ihopsnurrad, och han börjar få svårt att skilja både på sina döttrar och vad som egentligen är verklighet.
Bosatt i en lika del vacker som dyster lägenhet, trippar den avskalade dramatonen snart in på skräck – men långt ifrån den version av terror som vi är vana vid. När minnena skiftar från kristallklara till röriga så kryper väggarna närmare, och vi undrar vad som är sant och vad som bara är en reflektion av en hjärna på lågvarv. Det finns många materiella ägodelar man kan ersätta, men det torde vara den ultimata mardrömmen att förlora de fina minnen som ens långa liv har samlat på sig.
Bara några timmar efter Golden Globe-nomineringarna rullar Göteborgs filmfestival ut röda mattan för den fyrfaldigt nominerade ”The Father”. Det har buzzats vilt kring filmen om den demenstyngda pappans relationer med sina två döttrar, och med legenden Anthony Hopkins och ständigt stabila Olivia Colman i titelrollerna ser det tufft ut för de konkurrerande nomineringarna.
Jag är helt förbluffad av regissören och tillika pjäsförfattaren Florian Zellers förmåga att skifta fokus mellan så många olika parters synvinklar, med bara ett par korta meningar och scener. Vi förstår Anthonys frustration av de ständigt skiftande minnen han hårt klamrar sig fast vid, och trots att det mestadels är Anthonys film så får vi lida lika mycket med Annes helhjärtande och välvilliga kämpande. Till skillnad från många liknande dramaskildringar om uppslitande relationer, är det dessutom lika mycket filmens manus och berättande som glänser såsom sina talanger.
Filmer som ”The Father” påminner mig om varför jag egentligen började intressera mig för film – det låter som en klyscha, men att få verkligen förstå ett livsöde på ett välgjort sätt slår högt. På något sätt lyckas Zeller balansera så att vi får se alla händelser ur pappan, döttrarnas, och även utomstående vårdpersonalens perspektiv. Jag kan närapå förstå hur det är att leva med ålderdementi, trots att jag förhoppningsvis är många år ifrån det.
Anthony Hopkins levererar för oss en prestation som i klass med hans ikoniska Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar”. Kanske är han en av vår tids allra största skådespelare? Så missa för guds skull inte att ge dig på ”The Father”, för den kommer att stanna i ditt minne en lång tid.
Bosatt i en lika del vacker som dyster lägenhet, trippar den avskalade dramatonen snart in på skräck – men långt ifrån den version av terror som vi är vana vid. När minnena skiftar från kristallklara till röriga så kryper väggarna närmare, och vi undrar vad som är sant och vad som bara är en reflektion av en hjärna på lågvarv. Det finns många materiella ägodelar man kan ersätta, men det torde vara den ultimata mardrömmen att förlora de fina minnen som ens långa liv har samlat på sig.
Bara några timmar efter Golden Globe-nomineringarna rullar Göteborgs filmfestival ut röda mattan för den fyrfaldigt nominerade ”The Father”. Det har buzzats vilt kring filmen om den demenstyngda pappans relationer med sina två döttrar, och med legenden Anthony Hopkins och ständigt stabila Olivia Colman i titelrollerna ser det tufft ut för de konkurrerande nomineringarna.
Jag är helt förbluffad av regissören och tillika pjäsförfattaren Florian Zellers förmåga att skifta fokus mellan så många olika parters synvinklar, med bara ett par korta meningar och scener. Vi förstår Anthonys frustration av de ständigt skiftande minnen han hårt klamrar sig fast vid, och trots att det mestadels är Anthonys film så får vi lida lika mycket med Annes helhjärtande och välvilliga kämpande. Till skillnad från många liknande dramaskildringar om uppslitande relationer, är det dessutom lika mycket filmens manus och berättande som glänser såsom sina talanger.
Filmer som ”The Father” påminner mig om varför jag egentligen började intressera mig för film – det låter som en klyscha, men att få verkligen förstå ett livsöde på ett välgjort sätt slår högt. På något sätt lyckas Zeller balansera så att vi får se alla händelser ur pappan, döttrarnas, och även utomstående vårdpersonalens perspektiv. Jag kan närapå förstå hur det är att leva med ålderdementi, trots att jag förhoppningsvis är många år ifrån det.
Anthony Hopkins levererar för oss en prestation som i klass med hans ikoniska Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar”. Kanske är han en av vår tids allra största skådespelare? Så missa för guds skull inte att ge dig på ”The Father”, för den kommer att stanna i ditt minne en lång tid.
| 4 februari 2021 13:35 |
Läs mer om
Charlotte Brange
Skriv din recension
Användarrecensioner (5)
Det här är typisk film som får strålande recensioner. Ämnet engagerar, skådespeleriet är på topp och formatet är visuellt ursnyggt. På pappret stämmer allt perfekt för ett 5-stjärnigt betyg. Hade dock hoppats att MZ hade lite mer klarsynta recensenter. Filmen är inte dålig men tyvärr byggs ett luftslott upp som enligt mig punkteras på slutet. Det hade varit bättre att göra en dokumentär om demens istället för att utnyttja sjukdomen som grund för ett mysteriedrama som inte är vad det utger sig för att vara. Inte ens en ökad förståelse för sjukdomen fick jag eftersom jag in i det längsta lurades att tro att allt var en konspiration. Däremot uppskattade jag Anthony Hopkins otroligt mycket och utan honom hade ingen brytt sig om denna film. Han är en briljant skådespelare och det kan inget ta ifrån honom.
Ger filmen 2/5 för snyggt foto och bra skådespeleri.
Strålande rollprestationer från huvudrollsinnehavare och bra bi-roller också. Berörande och ytterst sevärd! Skildrar demens i både den drabbades och anhörigas synvinkel. Se den!
Jag vill så himla gärna ge den här filmen ett högre betyg och förstår verkligen att jag är i en minoritet som inte älskar den, men jag kan inte förmå mig själv att göra det. Skådespeleriet är fantastiskt. Hopkins är verkligen så bra som bara de äldre skådespelarna kan bli när de har släppt alla maner och bara är på duken. Ämnet är allvarligt och viktigt. Trots att jag själv aldrig varit i närheten av demens känns det verkligen som om filmen ger en rättvisande bild. Det som drar ner betyget för mig är känslan jag lämnas med och att denna känsla inte är en känsla som jag kan ge höga betyg. Vemod. Jag vill inte känna vemod och det är vad jag lämnas med. Gillar man vemod så kan detta mycket väl vara den bästa film man har sett för så bra är allting annat.