The Crow 1994

Fire it up! Ropen ekar längs gatorna natten innan Halloween. Det är Devil's Night och dags för den årliga ritualen att sätta eld på staden. Den kaosdyrkande nattklubbsägaren Top Dollar (Michael Wincott) har anlitat stadens gäng för uppgiften och speciellt det lett av T-Bird (David Patrick Kelly) har pumpat upp adrenalinet hela året inför den här natten. Föga anar de att det är dags för dem att betala tillbaka för gamla synder i blod.

 

Hämnden stiger upp ur graven i form av rocksångaren Eric Draven (Brandon Lee) som med sin flickvän Shelley (Sofia Shinas) brutalt mördades av T-Bird och hans sadistiska underhuggare under Devil's Night ett år tidigare. Som ledsagare har han en kråka som bär hans sorgsna och rastlösa själ. Allt som gjorts fruktansvärt fel ska rättas till innan Eric kan lägga sig till den sista vilan.

 

Det här blev den sista filmen för Lee. Han dog av en skottskada under inspelningen. Det är oundvikligt att det när det gäller en story så driven av temat döden infinner sig en extra tragik på grund av den verkliga tragedin. Det är imponerande hur man lyckats slutföra produktionen utan Lee. Filmen gjorde med rätta Brandon ikonisk.

 

Spelplatsen är en stad där våldet härskar och trasiga själars lidande finns överallt. Blod förgiftas av droger för att lindra smärtan. Regnet öser ständigt ner trots att filmens mest använda fras är "It can't rain all the time". Som stark kontrast driver flickan Sarah (Rochelle Davis) runt som en renhjärtad, men sorgtyngd, ängel.

 

Scenografin ger med detaljrik känsla för det dekadenta liv till en depraverad storstad. De gotiska statyerna är många och kyrkogården som är viktig för handlingen är en mörk, men magisk, plats. Ljussättning och filter håller allt blekt och dystert. Det är snyggt, men den skitiga realismen dominerar ändå. När vi besöker en sunkig knarkarkvart så är det verkligen sunkigt. Våldet är rått och sparar inte på blodet.

 

Kameraarbetet briljerar redan i öppningsscenen med sin kreativitet och fortsätter att göra det. Speciellt häpnar jag över ett par scener där det springs på hustak och hoppas mellan byggnader. Då gör den här filmen på allvar actionsekvenser till konstverk. Filmens stora shootout är en av de bästa och mest intensiva som någonsin gjorts bland scener av den sorten.

 

Kombinationen av spännande actionthriller och enormt kraftfulla känslor är perfekt. Poetisk skönhet och dödstyngd romantik är fundament istället för underhållningsvåld. Redan i den suggestiva inledningen kopplar en berättarröst greppet om oss när den berättar om legenden som intrigen bygger på. Atmosfären är filmen igenom hypnotisk. Äkta kärlek är för evigt även om kroppen dör. När detta visualiseras så är det obeskrivligt vackert. Citat av Edgar Allan Poe ger tyngd.

 

Graeme Revell står för den lika starkt dramatiska som mörkt rockiga originalmusiken. Han har gjort ett effektivt jobb med elgitarrerna, men understryker även sorgen med hjärtskärande stråkar. Som förstärkning har en imponerande samling tunga artister bidragit med för filmen exklusiva låtar. Soundtracket är ett av tidernas bästa.

 

Med "The Crow" har regissören Alex Proyas gjort en filmatisering med själsligt djup av den kultförklarade grafiska romanen av James O'Barr. Det är en oförglömlig upplevelse av en konstnärlig kaliber som genren extremt sällan visar upp. Den kommande filmiska nytolkningen har mycket att leva upp till om den vill göra Eric Dravens fans nöjda.