The Congress 2013

The Congress poster

Synopsis

En åldrande arbetslös skådespelare tackar ja till ett sista jobb, men hennes beslut får konsekvenser hon aldrig ens fantiserat om. Robin Wright spelar rollen som sig själv i en fiktiv värld där ingenting är riktigt som vanligt, och där framtiden är närmare än vi någonsin trott.
Ditt betyg
2.6 av 24 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
The Congress
Biopremiär
28 mars 2014
DVD-premiär
4 juni 2014
Språk
Engelska
Land
Israel
Distributör
Njutafilms
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

27 september 2013 | 19:01

Läckert, tänkvärt - men flummigt

"Waltz with Bashir"-regissören Ari Folmans nya är ett svårsmält, litet konststycke som inleds som en tänkvärd Hollywood-satir innan den övergår i en animerad, flummig andra halva. Trots en del poänger och minnesvärda sekvenser förblir "The Congress" aningen pretentiös och för lång.

Konceptet "två filmer i en" har sällan känts så passande som i "Waltz with Bashir"-regissören Ari Folmans egendomliga framtidsfantasi. Första halvan är en slags nedtonad Hollywood-satir om åldrade skådespelerskors minskade funktion medan man sedan övergår i en (för lång) animerad del om det framtida beroendet av hallucinogena droger. Det är ömsom intressant, ömsom pretentiöst och flummigt.

Trots den läckert gammeldags animeringen så föredrar jag första delen där underskattade Robin Wright gör ett förvånansvärt naket porträtt som sig själv - urtypen av den Hollywood-skådespelerska som anses för gammal för att få roller. Hon erbjuds av en slemmig filmbolagsboss (Danny Huston) att ingå ett avtal där man bevarar henne som ett microchip för framtida produktioner, medan hon själv kan dra sig tillbaka.

Det är en intelligent, tänkvärd skildring av hållet det ytliga, ungdomsfixerade Hollywood lutar åt. Dilemmat mellan att förevigas som ung och vacker men samtidigt sälja sin själ. Det finns en otroligt vacker och stark scen där Wrights agent (Harvey Keitel) berättar sin bakgrundshistoria, varför han valt henne som klient och förklarar sin kärlek till henne med hennes känslosvall äts upp av blixtrande kameror. Filmens stora höjdpunkt.

Efter det åker sniffar Wright mysko knark och kör raka vägen in i en animerad värld med pastellfärgade bläckfiskar. Det är här hippieflummet tar vid. Det finns visserligen fortfarande ett slagfärdigt budskap och spännande iakttagelser. Men för varje scen blir det rörigare och konstigare. Man hoppar konstant - och lite för ofta - mellan dröm och vad som ska uppfattas som verklighet. Någonstans mellan att Grace Jones dyker upp till en omotiverad sexscen framför ett brinnande flygplan så tappar filmen fotfästet helt. Kanske är det meningen, men som publik blir man stundtals fnissig - vilket knappast är syftet.

Det värsta med filmens andra hälft är ändå längden. Det är många långsamma och tysta scener vilket i sig inte är något fel men det blir långdraget och till slut ganska tjatigt. Man går och går men kommer ingenstans. Tålamodet testas rejält och när upplösningen äntligen kommer så har intresset falnat. Vilket är synd för här finns både talang, potential och flera minnesvärda sekvenser. Hade man bara injicerat lite vett och sans, och skalat bort lite flum så skulle den lätt kunna bli den kultfilm den i hemlighet nog gärna vill bli.

| 27 september 2013 19:01 |