The Congress (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En åldrande arbetslös skådespelare tackar ja till ett sista jobb, men hennes beslut får konsekvenser hon aldrig ens fantiserat om. Robin Wright spelar rollen som sig själv i en fiktiv värld där ingenting är riktigt som vanligt, och där framtiden är närmare än vi någonsin trott.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE CONGRESS

Läckert, tänkvärt - men flummigt
"Waltz with Bashir"-regissören Ari Folmans nya är ett svårsmält, litet konststycke som inleds som en tänkvärd Hollywood-satir innan den övergår i en animerad, flummig andra halva. Trots en del poänger och minnesvärda sekvenser förblir "The Congress" aningen pretentiös och för lång.

Konceptet "två filmer i en" har sällan känts så passande som i "Waltz with Bashir"-regissören Ari Folmans egendomliga framtidsfantasi. Första halvan är en slags nedtonad Hollywood-satir om åldrade skådespelerskors minskade funktion medan man sedan övergår i en (för lång) animerad del om det framtida beroendet av hallucinogena droger. Det är ömsom intressant, ömsom pretentiöst och flummigt.

Trots den läckert gammeldags animeringen så föredrar jag första delen där underskattade Robin Wright gör ett förvånansvärt naket porträtt som sig själv - urtypen av den Hollywood-skådespelerska som anses för gammal för att få roller. Hon erbjuds av en slemmig filmbolagsboss (Danny Huston) att ingå ett avtal där man bevarar henne som ett microchip för framtida produktioner, medan hon själv kan dra sig tillbaka.

Det är en intelligent, tänkvärd skildring av hållet det ytliga, ungdomsfixerade Hollywood lutar åt. Dilemmat mellan att förevigas som ung och vacker men samtidigt sälja sin själ. Det finns en otroligt vacker och stark scen där Wrights agent (Harvey Keitel) berättar sin bakgrundshistoria, varför han valt henne som klient och förklarar sin kärlek till henne med hennes känslosvall äts upp av blixtrande kameror. Filmens stora höjdpunkt.

Efter det åker sniffar Wright mysko knark och kör raka vägen in i en animerad värld med pastellfärgade bläckfiskar. Det är här hippieflummet tar vid. Det finns visserligen fortfarande ett slagfärdigt budskap och spännande iakttagelser. Men för varje scen blir det rörigare och konstigare. Man hoppar konstant - och lite för ofta - mellan dröm och vad som ska uppfattas som verklighet. Någonstans mellan att Grace Jones dyker upp till en omotiverad sexscen framför ett brinnande flygplan så tappar filmen fotfästet helt. Kanske är det meningen, men som publik blir man stundtals fnissig - vilket knappast är syftet.

Det värsta med filmens andra hälft är ändå längden. Det är många långsamma och tysta scener vilket i sig inte är något fel men det blir långdraget och till slut ganska tjatigt. Man går och går men kommer ingenstans. Tålamodet testas rejält och när upplösningen äntligen kommer så har intresset falnat. Vilket är synd för här finns både talang, potential och flera minnesvärda sekvenser. Hade man bara injicerat lite vett och sans, och skalat bort lite flum så skulle den lätt kunna bli den kultfilm den i hemlighet nog gärna vill bli.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Senaste kommentarer
David Brent
Nu när den sjunkit in lite mer så tänkte jag sammanfatta upplevelsen lite mer utförligt.

Den första satiriska halvan är rent lysande och den framtidsvisionen känns inte allt för otrolig, känns som vi är halvvägs där redan. Ja, när ni ser filmen förstår ni vad jag menar. Robin Wright är fullständigt fenomenal som sig själv. Krävs en aktris som lägger prestigen åt sidan för att leverera som hon gör. 

Den andra halvan är lite mer ojämn. Det känns som en tecknad Robin Wright kliver in i Hiyao Miyazakis värld. Det finns bilder som är så fantasifulla och vackra att man tappar hakan och bara transporteras in i ett magiskt tillstånd som varar ett tag... Visserligen så segar det till lite understundom, men inte allt för mycket och de sista 20 minuterna är rent fantastiska. Ja, även här måste man se själv för att förstå.

Fotot var fantastiskt, likaså Robin Wright som jag redan nämnt och den här filmen väcker verkligen tankar och hur vanligt är det nu för tiden, när de flesta producenter letar närmsta väg till intjänad dollar??

Finns en fantastisk scen som nämns i recensionen, där Harvey Keitel får tillfälle att briljera. Den scenen förde tankarna tills han berättelse i slutet av "Smoke". Underbart förresten att se den gamle hjälten i aktion igen! 

Se denna film för den erbjuder en tillfälle att få fundera kring det man ser och upplever och de chanserna ska man ta, för de kommer inte allt för ofta längre tyvärr.
David Brent
En väldigt speciell film på alla sätt. Den liknade inget jag sett tidigare och det är positivt. Det är garanterat en film jag lär tänka på länge just därför och det är lite svårt att sammanfatta upplevelsen just nu känner jag. Måste låta intrycken sjunka in ordentligt, därför återkommer jag i ämnet... 

Men se den, för det var en sjukt fascinerande resa som Ari Folman och en som vanligt lysande Robin Wright (som sig själv) tar oss med på.

Veckans populära filmer

Visa fler