The Cabin in the Woods 2012

The Cabin in the Woods poster

Synopsis

Fem ungdomar är på väg till en stuga i skogen för fest och häng. Väl där dröjer det inte länga förrän de börjar uppträda som stereotyper ur en skräckfilm medan de sakta men säkert uppdagar stugans blodiga förflutna samtidigt som någon övervakar varje steg de tar…
Ditt betyg
3.0 av 1,466 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Kardelo

12 maj 2012 | 03:01

Skräckfilmernas svar på "Inception"

Med "The Cabin in the Woods" kommer julafton tidigt i år - för oss som älskar skräck, som hatar skräck, eller är likgiltiga inför genren. För, oavsett vilket, kommer du aldrig att se på en rysare med samma ögon igen.

En sak bör man veta om "The Cabin in the Woods". Filmen bygger på överraskningar som garanterar flera WTF-ögonblick. Jag såg den själv med extremt lite förhandsinformation, jag hade lyckligtvis glömt trailern - åh, redan trailern avslöjar alldeles för mycket. Lyssna på denna kloka farbror och undvik helst allt du kan. Nöjet blir på så vis maximalt.

Det hela börjar med ett välbekant scenario. Fem ungdomar hoppar in i en husvagn och styr den mot en ödslig stuga i mörka skogen, där festligheter och sex vankas. Vi har alfahannen (Chris Hemsworth innan han blev "Thor"), den lössläppta blondinen (nykomlingen Anna Hutchison), den pryda oskulden (såpastjärnan Kristen Connolly), den hygglige plugghästen (spelad av "Grey's Anatomys" superkropp Jesse Williams) och en ständigt pårökt comic relief (Fran Kranz ur "Dollhouse"). Den läskige mackägarens varningar låter dem inte stoppas, och givetvis är alla minst tio år för gamla för sina roller.

Stereotyperna är på plats. Mobiltäckningen försvann för längesedan. I skogen kan ingen höra dig skrika, och stugans källare hyser fasansfulla hemligheter. Nu kan det roliga börja...

Tuta om du hört den förut. Låter det som en klyschig ripoff på "Evil Dead" eller valfri "Fredagen den 13:e", så är det helt och hållet enligt planen. Tror du att du vet hur det slutar, så kan jag garantera att du har fel. Tänk på att det är Joss Whedon och Drew Goddard som skapat "The Cabin in the Woods". Killarna som, tillsammans eller var för sig, står bakom skruvade kultframgångar som "Buffy", "Lost", "Cloverfield", "Firefly" med mera. Tvära genrekast, smarta filmreferenser och en hel del svart humor är givna ingredienser i allt de åtar sig.

Till sitt manus har Goddard och Whedon plockat russinen ur kakan, alla de där klyschorna vi älskar att hata ur senaste decenniernas tonårsslashers, övernaturliga rysare och monsterrullar. De har kastat om dem tills ingenting längre går att förutsäga (åtminstone bara så mycket som de själva vill), och tills filmen inte liknar något annat i din skräcksamling.

Om de är glada amatörer i skräckfilmernas underbara värld, backas de upp av ett desto mer erfaret filmteam: fotografen Peter Deming lånad från "Evil Dead II", kompositören David Julyan som tonsatt "Instängd"-filmerna, effekt- och makeupgänget som trollat i "Världarnas krig" och "Drag me to Hell", bara för att nämna några. 

Med glimten i ögat utvecklas historien vidare, till en parodi på välkända horrorklassiker såväl som en hyllning till dem, men det slutar inte där. Det finns en parallell historia, som faktiskt släpper några pusselbitar redan från första scenen, och ju mer vi bekantar oss med den och dess karaktärer under filmens gång desto mer twistat och intressant blir det. Och här kommer vi in på farligt område, de där scenerna som man inte ska prata om för att inte förstöra magin. De där som gör "The Cabin in the Woods" till en så mycket roligare filmupplevelse än ännu en trött "Wrong Turn"-uppföljare.

Och just när man tror att man får andas ut och allt är över, maxar de på med ännu en galen vändning och ett blodbad utan like. Åsikterna kommer gå isär om huruvida den sista halvtimmen i "The Cabin in the Woods" förstör eller gör hela filmen. Är finalen för mycket? Javisst. Är den utflippad bortom all kontroll? Absolut. Och jag älskar varenda sekund!

Originella och innovativa slashers växer inte på träd. Troligen har ingen sedan 1996 och Wes Cravens "Scream" ruskat om genren så här hänsynslöst. Men att kalla "The Cabin in the Woods" för en skräckis är bara halva sanningen. I ärlighetens namn är den inte ens överdrivet skrämmande eller otäck. Det är framförallt en originell film, som gör för skräckgenren vad "The Artist" gjorde för stumfilmen eller vad "Inception" gjorde för spionaction. Vänder upp och ner på allt vi är vana vid, med twistar som kommer att garantera snackisar i åratal framöver.

Se inga trailers. Undvik spoilers. Läs inga recensioner (för sent?). Men spring och se den här filmen så fort du kan. Och må helvetets alla plågor hemsöka dig om du avslöjar minsta detalj för någon. För den som ger "The Cabin in the Woods" en chans, och vet så lite som möjligt av handlingen, väntar rysligt fin mindfuck och underhållning av stora mått.

| 12 maj 2012 03:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
3
Det finns inte många olika sorters skräckfilmer. Samma upplägg återanvänds gång på gång tills man tröttnar. Man har sett det förut. Ibland kommer det något som sticker ut, som folk börjar prata om. Det behöver inte nödvändigtvis vara bra, dock är det alltid intressant att uppleva en frisk fläkt. Det här är ett sånt exempel. Handlingen är väldigt simpel. Curts kusin har köpt en stuga i skogen, och han och fyra vänner tänker tillbringa helgen där och festa, ända tills någonting reser sig i mörkret bland träden. Okej, okej, jag behöver inte säga mer. Du har sett det förut. Ungefär en tredjedel av alla skräckfilmer som släpps på marknaden har exakt samma handling. Fem stereotypiska ungdomar, ett öde ställe och en mordlysten snubbe. Fredagen den 13:e gjorde det, Evil Dead gjorde det och även Motorsågsmassakern. De finns överallt och tycks vara omöjligt att komma ifrån. The Cabin in the Woods bjuder emellertid på något som ingen annan film i genren har gjort. Redan i den första scenen börjar man ana att det här inte är den vanliga skräckfilmen. Bakom fasaden av människoslaktande monster avslöjas det att händelserna i själva verket är en del utav ett sadistiskt spel. Med en välbalanserad dos av en för det mesta fungerande humor och splatterfilm har plötsligt allting som vi trodde att vi visste om genren vänts uppochned. Det är en vinkel på det berättartekniska planet som sällan går att skåda i filmmediet överhuvudtaget. Ständigt med glimten i ögat och med sin korta speltid på nittio minuter fungerar alstret som lättsmält, men ändå intelligent kvällsunderhållning. I en filmvärld präglad av uppföljare och nyfilmatiseringar visar regissören Drew Goddard och medskaparen Josh Whedon flytande kreativitet och skaparglädje. Mallarna behöver inte följas till punkt och pricka. Det finns trots allt kvar lite originalitet där ute. Duon Whedon och Goddard vevar upp långfingret mot andra skräckfilmsskapare och vänder de klassiska skräckfilmsklyschorna till sin fördel. Trots att allting är väldigt ytligt kan jag med ett leende på läpparna och utan att tveka acceptera situationen när karaktärerna agerar på ett dumdristigt sätt. Jag är knappast ensam om att tycka hur idiotiskt det är av dem att alltid splittra gruppen när det smartaste egentligen är att hålla ihop. Under filmens gång tilldelas man ständigt nya ledtrådar om vad det är för sinnessjukt spel som pågår, fram till den slutgiltiga uppgörelsen där allting avslöjas. Och det är tyvärr där som hela intrycket faller. Det är konst i sig att avsluta med en bra avrundning, vilket inte är tillfredsställande här. Filmen hade mått bra av att bara hålla sig till ledtrådarna och överlåta resten till tittaren. Istället för att kunna njuta av kakan framför mig, får jag den uppkörd rätt i ansiktet. Nå, det är ändå underhållning för stunden och slutet påverkar inte hela omdömet. Vill man en kväll se en annorlunda skräckfilm, så är denna given.
Läs mer