SVJ - Stora vänliga jätten (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Berättelsen om en ung flicka, drottningen av England och en välvillig jätte som tillsammans ger sig ut på ett äventyr för att fånga de onda människoätande jättarna som har invaderat den mänskliga världen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SVJ - STORA VäNLIGA JäTTEN

Spielbergs saga är en stor besvikelse
När Steven Spielberg ger liv åt Roald Dahls saga på bioduken är de visuella ambitionerna på topp och barnen lär bli hänförda. Men hoppas inte på att återuppleva den Amblin-magi som gjorde "E.T." till en klassiker. Det här är jättesnyggt, och jättetomt.
Lilla Sophie bor på barnhem, och hon avskyr det. Om nätterna smyger hon runt i korridorerna, och fantiserar om varelser som rör sig ute på Londons gator när alla andra sover. Så plötsligt ser hon en av dem: en jätte! Jätten ifråga vill inte bli avslöjad så han kidnappar Sophie till Jättarnas land, där en lika magisk som farlig ny värld öppnar upp sig för den nyfikna flickan.

Det finns ett hål i min barndom. Jag läste aldrig boken av Roald Dahl, som jag antar att många av er är välbekanta med. Så jag såg fram emot att få ta del av den här sagan med nya och öppna ögon. Här är problemet... Det finns inte mycket till berättelse här. Inte i Spielbergs "SVJ". 

Visst, filmen har ett gäng stora och elaka jättar som vill inget hellre än äta barn. Viss konflikt uppstår: vår huvudperson är en människovänlig veganjätte. Så de måste förmodligen stoppas. Lättare sagt än gjort för SVJ, Sophies nye BFF, som är hälften så hög som de andra jättarna och ständigt utskrattad.

Men först finns det en hel del skoj att upptäcka i Jättarnas land. Här trivs vår sagofarbror Spielberg som bäst! Miljöerna är fantasirika och oftast väldigt vackra att titta på. Insidan av jättens gömma är fullproppad av små detaljer hämtade från människovärlden, och när han och Sophie går ut och jagar drömmar nattetid väntar ännu mer förbluffande fina scener. 

Men filmen är ett stort CGI-kalas och det är också dess stora nackdel. Man når inte alltid upp till de högt satta ambitionerna, vilket gör att illusionen sällan håller. Som vuxen tittare med några "Sagan om Ringen"- och "Harry Potter"-filmer bakom mig kan jag absolut leva mig in i en fantasivärld, men blir lika snabbt påmind om att det bara är datorgenererat trolleri så fort en liten detalj känns fel. Spielberg har tagit på sig ett enormt jobb med Jättarnas värld i "SVJ", men faktum är att hans egna "Jurassic Park" skapade bra mycket mer trovärdiga monster. För över 20 år sen!

Kanske hade även den här filmen sett mycket bättre ut gjord på 90-talet, med praktiska effekter på något mindre skala? Spielberg siktar på att överträffa "Avatar", men hamnar skrämmande ofta nära "Jack The Giant Slayer" istället. 

När vi ändå snackar CGI, så måste det nämnas att performance capture-tekniken har kommit långt sedan Gollums dagar. Varje gång kameran går nära inpå Mark Rylances ansikte glömmer jag bort att det är en stor tecknad jätte jag tittar på. Rylance (Oscarsbelönad för sin roll i Spielbergs "Spionernas bro") gör SVJ till en väldigt sympatisk karaktär, som känns otroligt mänsklig för att vara en sagofigur. Och medan jätten i sig känns tecknad, är ansiktet så detaljrikt att man bara kan häpnas. 

Nu är vi inne på nördiga effekt-detaljer som den yngsta publiken troligen aldrig reflekterar över. Men barnen lär lätt kunna ta Stora Vänliga Jätten till sina hjärtan, och lillgamla Sophie - Ruby Barnhill, vilket fynd! - är en liten hjältinna att känna igen sig i. Deras omaka vänskap skildras med stort hjärta. Det underliggande budskapet om drömmars kraft är ett tema väl värt för alla föräldrar att diskutera med sina små.

Sist men absolut inte minst saknas det äventyrskänsla i "SVJ". Steven Spielberg och hans team har skapat en otrolig värld med två väldigt fina karaktärer, men inte gett dem något vettigt att göra. De fastnar ofta i alltför långa scener, som visserligen är mycket snygga, men inte för historien framåt. Tempot får lida när den tunna barnboken dras ut till en tvåtimmars film. 

Ja, det finns åtminstone prutthumor och en del äckliga troll, så dina små biokamrater lär bli underhållna för stunden. Vi som minns att Steven Spielberg och manusförfattaren Melissa Mathison stod bakom "E.T.", kanske den mest älskade familjefilmen som gjorts, vet att de har mer att ge.
INGEN FILM SOM STEVEN SPIELBERG KOMMER ATT BLI IHÅGKOMMEN FÖR. DET BLIR FÖR SENTIMENTALT OCH SOCKERSÖTT.
I Karlshamn där jag råkar vara född finns biografen Bio Metropol. Enligt traditionen så har det varit Östersjöfestivalen i staden Karlshamn. Detta har orsakat att biografen i vanlig ordning har tagit semester under den föregående veckan och därmed blev premiären av Steven Spielbergs påkostade filmatisering av författaren Roald Dahls litterära klassiker "SVJ - Snälla Vänliga Jätten" eller "The BFG - Big Friendly Giant" som den heter på engelska förskjuten i Karlshamn och jag har först nu sett filmen. Nu ska jag berätta vad jag tyckte om den. Men först lite om handlingen. En natt blir den lilla flickan Sophie (Ruby Barnhill) bortförd från barnhemmet av en jätte (Mark Rylance). I början är hon jätterädd att han ska äta upp henne. Men som tur är visar det sig att just den här jätten inte äter barn. Han kallas SVJ, Stora vänliga jätten, och han är den enda hyggliga jätten i hela Jättelandet. I stället för att glufsa i sig ungar ägnar sig SVJ åt att fånga drömmar och se till att de hamnar hos människorna på natten. Tillsammans gör Sofie och jätten upp en plan. De ska få alla de andra jättarna de som är hemska på riktigt att sluta äta upp barn. Som barn minns jag att min lärarinna hade högläsning i boken "SVJ" då jag gick i mellanstadiet. Mitt starkaste minne ifrån boken var att något kusligt kunde hända under den så kallade "spöktimmen" då klockan slog tolv på natten. Med anda ord så startade Roald Dahl upptakten till något som kunde ha potential att bli en riktigt kuslig historia. Boken hade sina kusliga inslag och en ganska på sina ställen mörk historia. Men dessvärre blir det lite av ett magplask för Steven Spielberg denna gång trots att han har samma manusförfattare som han använde sig av då kultklassikern "E.T. the Extra-Terrestrial" skapades. Dessvärre blir inte filmen "The BFG" en lika spännande äventyrsfilm. "E.T." riktade sig mer till blandade åldrar medan "BFG" väljer att bara rikta in sig på de yngsta barnen. Samt innehåller filmen prutthumor som bara småbarn roas av. Det blir vänskap mellan ett barn och ett påhittat väsen även denna gång. Men det funkar inte att göra en sockersöt och översentimental film av en berättelse som har ett så mörkt och skräckfyllt tema som jättar som äter barn. Filmen kunde alltså vara mörkare och mer kuslig, men Disney har ett finger med i spelet. Därför blir det pannkaka alltihop. Jättarnas värld ser ut som en tilltalande miljö som skulle passa in i en Tim Burton film. Man blir inte tillräckligt engagerad av denna film även om den nytända barnstjärnan Ruby Barnhill och Spielbergs tidigare använda skådis Mark Rylance är samspelta i huvudrollerna. Mark Rylance som senast var med i "Spionernas Bro". får till några riktigt roliga och absurda scener och han passar i titelrollen. Men först var det tänkt att Robin Williams skulle ha gjort den rollen om han inte hade varit död. Därmed kan inte jag låta bli att tänka på hur det hade blivit med Williams titelrollen. Kanske hade filmen blivit bättre. Det lär man aldrig få veta. Men filmen år som sagt inte i närheten av hur läskig boken var för oss som läste den under unga år. Det blir mer humor och mindre kusligheter. Inga jättar ser direkt hotfulla ut eftersom filmen har en mer barnvänlig ton. Jag hade hoppats på en film som återskapar den mörka ton som Roald Dahl är känd för. Filmen "BFG" kan nog vara underhållande för barn, men som vuxen får man inte ut så mycket av denna film. Därför måste jag tyvärr dela ut lågt betyg. En tvåa av fem möjliga är mitt betyg till filmen.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
YamivsLight
Tyvärr såg jag denna med svenskt tal och det sabbade tyvärr handlingen. Hyfsat okej handling och rätt så förutsägbar. 
Speilberg har gjort bättre filmer. Mellanstark tvåa eller nåt. Var väl lite rolig här och där, men inga stora leende från mig.
Fab
Filmen var ok, men inte Spielbergs bästa, den påminde mig lite från hans filmer som "Hook" bl.a. med lite humor och den glamorösa musiken av John Williams. svag 3/5
1828
Personligen så förstår jag inte direkt hur man kan bli besviken på den här filmen, eller ens hur man kan ha förväntningar på den.  Har alltid tyckt att den verkat riktigt ointressant.
Visa fler (1)

Relaterade filmer