The 15:17 to Paris 2018

The 15:17 to Paris poster

Synopsis

Den sanna berättelsen om tre unga amerikaners hjältemodiga insats under en tågresa till Paris. Den 21 augusti 2015 rapporterade media om ett försök till terrorattack ombord Thalys tåg nr 9364, men tack vare de tre unga civilklädda soldaterna som var på plats, så kunde de förhindra attacken och rädda över 500 passagerare.
Ditt betyg
2.3 av 16 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Andreas Samuelson

1 juni 2018 | 15:17

Ovärdig hjältehyllning

Vi fattar. Clint Eastwood vill hylla de här hjältarna som förhindrade en tragedi och det förtjänar dem. Men att ge trion - samtliga glada men talanglösa amatörer - huvudrollerna i en tämligen dålig film känns inte som bästa sättet…
Man måste ändå beundra Clint Eastwood. Inte bara för den fantastiska karriär han har bakom sig, såväl bakom som framför kameran, men även för den passion han känner för sitt land och den amerikanska militären. Men nu får det vara nog. Nu har han spridit sin patriotism och krigspropaganda i alltför många halvdana filmer senaste åren, många dessutom i ovärdiga biopics likt denna.

Här skildrar han attentatet mot Thalys-tåget 2015 då tre amerikanska turister stoppade en terrorist på ett tåg mellan Paris och Amsterdam. Dessa män är självklart stora hjältar som förtjänar att hyllas men en seg långfilm om deras vänskap sedan barnsben är kanske knappast bästa sättet. I ärlighetens namn tror jag de själva kände att hedersmedaljerna från franska presidenten räckte nog.

Clintans första - och kanske främsta - misstag är att låta herrarna i fråga spela sig själva i filmen. Spencer Stone, Alek Skarlatos och Anthony Sadler må vara stora hjältar som räddade flera liv - men de är verkligen inga skådespelare och är hjälplösa när det kommer till att rädda denna film. Inte blir det bättre av att de kämpar med hopplös dialog som innebär att de i varje mening kallar varann ”bro”, ”dude” eller ”man”. Bill & Teds influenser lever ännu idag.

I kombination med den tveksamma castingen så lider filmen av ett tafatt manus som ofta liknar ett såsigt Lifetime-drama komplett med sentimentala sekvenser tonsatta med manipulerande dramatisk musik. Vi följer trion från att de möts som barn till den semester i Europa som leder till att de så småningom hamnar på titeltåget. Inget av detta fyller någon funktion och det känns nästan som Eastwood är medveten om detta också.

Filmen kommer inte oväntat till liv i finalen vid själva attentatet men då är det för sent. Då har vi genomlidit en ointressant barndomshistoria med ovanligt charmlösa barnaktörer, meningslösa montage (träning, semester-sightseeing, etc.), försök att utveckla huvudpersonernas relationer samt en evighetslång semester där de beställer glass och drinkar samt tar bilder på ALLT. Sällan har en turist med en selfie-stick varit så irriterande.

Lägg till genant produktplacering, Eastwoods traditionella machoideal, det tröttsamma beslutet att göra gärningsmannen till en anonym, genomond galning samt lite hederlig form av kvinnoobjektifiering (försök räkna antal närbilder på rumpor/skrev). Man vågar till och med ha posters av ”Full Metal Jacket” och regissörens egen ”Letters from Iwo Jima” som en påminnelse om bättre filmer med krigstema.

Det finns utan tvekan en beundransvärd god avsikt med denna film. Men liksom med förfärliga ”Livet efter detta” försöker Clintan utvinna dramatik ur en verklig tragedi utan att ha en aning om varför. Killarna förtjänar att hyllas och incidenten är spännande. Men om du inte vill spola fram till sista kvarten så kan du lika gärna läsa en nyhetsartikel om vad som hände. Vad gäller huvudrollsinnehavarna önskar jag de allt gott inom sina ursprungliga karriärer…
| 1 juni 2018 15:17 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The 15:17 to Paris
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu