Taxi Teheran (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Befriad från husarrest men belagd med yrkesförbud fortsätter den iranske regissören Jafar Panahi oförtrutet att göra film. Passagerare av alla slag berättar öppenhjärtligt om sina liv för taxichaffören som spelas av regissören själv. Med kameran på instrumentbrädan i sin mobila flmstudio lyckas Panahi  med både humor och dramatik ge en bild av dagens Iran.
Visa hela synopsis
Regissör
Huvudrollsinnehavare
Betyg
Läs recension
3.9 av 9 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: TAXI TEHERAN

Mockumentär med kärlek till filmkonsten
Trots ett filmförbud från de iranska myndigheterna så fortsätter Jafar Panahi att göra film. I den här fyndiga mockumentären agerar han själv taxichaufför och utvecklar via en rad spännande möten sin beundransvärda kärlek till filmberättandet.
Om du inte vet vem Jafar Panahi är så lär dig namnet illa kvickt. Han får alla filmregissörer du någonsin kallat modiga att likna fjärtar i rymden. Vanligtvis kan en regissörs bakgrund kännas irrelevant i en filmrecension men i detta är den både viktig och grundläggande.

Panaji slog igenom på 90-talet och har hyllats på filmfestivaler världen över för sina starka, samhällskritiska filmer, oftast om kvinnors situation i hemlandet Iran. Men i och med ”Rött guld” (2003) snappar myndigheterna upp Panahis konst och börjar förbjuda hans filmer. När han börjar engagera sig i mänskliga rättigheter så grips han flertal gånger och nekas att lämna landet.

Slutligen så döms han 2010 med förbud att göra film under obestämd tid. Trots detta spelade han in dokumentären ”This is Not a Film”, en skildring av vardagen för en person med yrkesförbud. Han kände så småningom att han ville filma utanför hemmets väggar utan att utsätta filmteam för fara. Lösningen blev att agera taxichaufför och filma samtal och möten med kunder.

Och så blev ”Taxi Teheran” till. En onödigt lång presentation kan tänkas men med detta som bakgrundsinformation så blir ”Taxi Teheran” så mycket mer än en simpel mockumentär i en taxi. Där vissa filmare med förbud skulle bojkottat/övergett filmskapandet eller förmedlat sin aggressivitet mot myndigheterna med en propagandafilm så går Panahi sin egen väg.

Med ett vänligt, genuint leende guidar han oss genom Irans gator men också sin kärlek till filmkonsten. En beundransvärd vägran att sluta berätta genom bilder och dialog. Likt Ruben Östlunds alster (innan ”Turist”) så är det aldrig självklart ifall filmen är iscensatt eller på riktigt (med undantag för några väl dramatiska ögonblick). Vi känner oss som en fluga på väggen (i en taxi), det är äkta men heller aldrig direkt tråkigt.

Vi introduceras till en kavalkad av taxikunder, både främlingar och bekanta till regissören (inklusive en kaxig brorsdotter). Ett par ska till sjukhuset efter en olycka, en man ska sälja DVD:er, två kvinnor ska begrava släppa lös en fisk (!). Allt är lite underligt, lite skruvat och slumpmässigt - som livet självt.

Dialogerna går nonstop och trots välformade karaktärer så tryter intresset stundtals. Men det är filmskapandet i sig som är filmens stjärna. En typ av berättarkonst som är omöjlig att blunda för - och inte älska. Panahi vinner allas hjärtan när han trots de värsta av motgångar fortsätter att ge oss vackra berättelser om människan och livet.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!

Veckans populära filmer

Visa fler