Systrar i jeans - Andra sommaren 2008

Tjejfilmerna från Hollywood gör inte mycket för att bättra på jämställdheten. Snarare är det tvärtom för här serveras vi än en gång en tradig soppa bestående av teen-rom-com-delar som alla känns lika heta som mikrouppvärmda rester från gårdagens oätliga middag. Att man i Hollywood inte har världens roligaste kvinnosyn är en sak, men att man totalt underskattar sin publik som i detta fall är rent förolämpade. Även unga tjejer uppskattar filmer där man får tänka längre än näsan räcker och där man inte väjer för det sanna, men obekväma utan att för den skull göra en dokumentär.

"Systrar i jeans - Andra sommaren" är en ganska direkt fortsättning på den överraskande stora succén "Systrar i jeans". Så långt är allt okej, men när regissören Sanaa Hamri laddar detta kapitel med sentimental smörja och ytliga bryderier blir det direkt outhärdligt. På ett sätt är det underligt eftersom åtminstone America Ferrera från "Ugly Betty" och lovande Amber Tamblyn i två av de ledande rollerna både är sympatiska och sevärda. Men inte ens de kan rädda det tunna manuset som återigen kretsar kring tjejerna Carmen, Tibby, Lena och Bridget.

I denna film får de brottas med problem som handlar om hur man på rätt sätt kan gå vidare i ett förhållande med sin pojkvän, hur man hanterar utanförskap när ens tidigare vänner inte längre vill umgås med en, en ny kärlek som inhämtas under en bildklass eller hur det går när man flyr undan sin far till Turkiet och då genom arkeologin hittar sig själv. Krystat är bara förnamnet och Hamri hoppar ganska knöligt och oskönt mellan alla historier och har dessutom en kärlek för det svulstiga och övertydliga i stället för finlir och berörande drama.

Att filmen dragit in respektabla summor pengar i USA bekräftar tyvärr att vi inte har sett det sista av dessa hjärndöda filmer på ett långt tag. Det blir också på något konstigt sätt den enda behållningen med "Systrar i jeans - Andra sommaren". För som ett sällsynt övertydligt pekoral med snudd på parodi på den typiska tjejfilmen, är det ett verk att hålla ögonen på med tiden. Det går tyvärr här att konstatera att om vi inte kommit längre med genusvetenskapen än dessa dåligt ritade unga kvinnor, så är det skrämmande.