Stuntmannen 1980

Bara själva historien, efter en roman av Paul Brodeur, är fyndig nog för att väcka intresse. En förrymd brottsling (Steve Railsback) med atletiska förmågor (han lyckas handfängslad slå sig fri från tre poliser på samma gång!) ramlar rakt in på inspelningen av en pampig krigsfilm. Den excentriska regissören (Peter O'Toole) ser den jagades naturbegåvning och låter honom ta en avliden stuntmans plats. Men det glamorösa gömstället har självfallet sitt pris...

Filmen spelades in 1978 och släpptes två år senare (hela processen tog tio år från att manuset skrevs redan 1970) och den är ett lysande hopkok av det bästa från såväl sena 70- som tidiga 80-talet. Actionscenerna är snabba, fartfyllda och klippta med en sprudlande energi. Manuset erbjuder både oförutsägbar spänning som pendlar mellan verklighet och filmen-i-filmens fantasi, underhållande såväl som smart dialog och pricksäker satir kring filmskapandets girighet.

Det är en originell kombination av skildring kring filmskapande och en mer traditionell "vem-kan-man-lita-på?"-thriller. Det är eggande att se Den Vanlige Mannen (som dock aldrig blir den stereotypiske byfåne vissa påstår att han är) kastas in i den galna filmvärlden där linjen mellan liv och död, fantasi och verklighet, ofta är hårfin. Är man det minsta nyfiken på livet som stuntman så är filmen ett måste. Den är full av rafflande stuntsekvenser och både publiken samt vår huvudperson luras ständigt av vad som är riktig fara eller inte.

Att regissören Richard Rush enbart gjort en spelfilm efter denna är lika obegripligt som att den filmen var Bruce Willis-kalkonen "Color of Night". Han är lika kompetent att skapa bra action och spänning som spetsa till de mer humoristiska och dramatiska delarna. Hans stil matchas väl av en klockren ensemble. 80-talsikonen Railsback (i en roll som både Jeff Bridges och Martin Sheen slogs om) gör en av sina bästa prestationer och Barbara Hershey (ironiskt nog mer trovärdig som gammal dam i filmen-i-filmen här än som nutida botoxansikte) ger fina nyanser som den karismatiska skådespelerskan vår hjälte förälskar sig i.

Men ur skådespelarperspektiv är det utan tvekan O'Tooles film. När han gör entré som den självbelåtna demonregissören Eli Cross fullständigt äger han filmen och kör över alla - såväl motspelare som karaktärer. Han gör vad som kunnat bli en parodi utan att spela över och erbjuder flera, laddade lager åt en rollfigur som är närapå omöjligt att klura ut. Även om han är ett skurkaktigt kräk så älskar vi honom oavsett hans dolda motiv.

När det gäller klassiker från 70- och 80-talet så finns det flertal som tyvärr åldras mindre väl och gör sig bäst i minnet. "Stuntmannen" är dock en oförtjänt bortglömd kultpärla som bör återupptäckas snarast. Inte bara som en hyllning till dess framlidne stjärna (vars fenomenala insats dock är nog för en titt) utan för att se en film om film som lyckas undvika en särskild kategori och därmed förblir ett unikt mästerverk.