Studie i brott (1958)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Historien utspelar sig i San Fransisco, där James Stewart spelar detektiven Scottie Ferguson som lider av höjdskräck. Han får i uppdrag att skugga den självmordsbenägna frun (Novak) till en av sina vänner.

Efter att han lyckats rädda henne från att drunkna i bukten, börjar han att bli besatt av den vackra och mystiska kvinnan.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: STUDIE I BROTT

Ett svindlande mästerverk
Under femtio år har det varit ensamt på toppen för "Citizen Kane" som ohotat toppat BFI:s lista över världens bästa filmer, men nyligen fick gamla gubben Kane se sig passerad av Hitchcocks snurriga studie i brott och mänsklig besatthet. En värdig etta? Döm själva. Men på dessa svindlande höjder av en filmhistorisk kanon är det som cineast svårt att bli besviken.

Ibland är ord överflödiga. Det behövs egentligen inte sägas så mycket mer om Hitchcocks mest fängslande, förvirrande och kanske största mästerverk än det som redan sagts. Hitchcock själv sa det bäst genom att låta tystnaden tala, och då syftar jag inte på hans tysta cameo-roller utan på scenerna i Vertigo som trollbinder trots, eller kanske just på grund av avsaknaden av dialog.

Se till exempel på hur Hitchcock utan dialog men med musik och foto presenterar hela filmens ton, tema, story, miljö och huvudkaraktär i den intensiva öppningsscenen där John "Scottie" Ferguson (James Stewart) jagar en bov över San Franciscos hustak, snavar och blir hängandes i en stupränna samtidigt som han får se sin kollega falla mot en säker död. Här introduceras även dolly zoom-tekniken eller den patenterade "Hitchcock-zoomen" som visualiserar Scotties inre konflikt, höjdskräck och ger filmen en krypande drömsk känsla som stannar kvar ända in i extertexterna.

Även om vi inte får se Scottie falla där och då så är det precis där som han börjar falla. Som pensionerad snut tar han ett sista fall genom att hjälpa en gammal vän att skugga sin fru, den lika mystiska som iskalla Hitchcock-blondinen Madeleine (Kim Novak) som "Scottie" faller pladask för vilket leder honom att falla allt djupare ner i en svindlande avgrund av farlig kärlek, mani och besatthet, och frågan är om han någonsin kommer återfå kontrollen.

Charmen och mycket av storheten i "Vertigo" ligger i hur dess nostalgiskt oskyldiga 50-talsyttre döljer ett närmast Bergmanskt psykologiskt mörker och en kompromisslös skildring av sexuell besatthet. Snarare än en studie i brott är "Vertigo" en studie i besatthet, komponerad av en av filmhistoriens stora mästare på toppen av sin förmåga i absolut kontroll över varje bildruta av en film som på alla sätt illustrerar tanken av att tappa kontrollen. Kanske symboliserar även de spiraler som filmen snurrar kring besatthetens onda spiral, vilket går igen i användningen av Bernard Herrmanns repetitiva musik och de genomgående spiralerna i filmens estetik, kameraarbete och Saus Brass ikoniska poster och förtexter.

Spänningens mästare har aldrig varit mer mästerlig än här, James Stewart har aldrig varit bättre i en roll som känns lika formsydd för honom som hans kostym, kameraarbetet är briljant och San Francisco har aldrig fångats på samma sätt på film. Endast Hitchcock och Woody Allen kan komma undan med så skamlösa kärleksförklaringar till ikoniska städer, återstår att se om Allens återkomst till Frisco lyckas förmedla stadens essens på samma vis som Hitchcocks 50-talsmästerverk.

För visst är det ett mästerverk och även om jag inte är helt beredd att kora Vertigo till världens bästa film så kan jag mycket väl förstå att många andra är det. För samtidigt som den bjuder på en fullständigt omslutande och omtumlande filmupplevelse som inspirerat generationer av filmskapare så är "Vertigo" med sin mångbottnade och djupt mänskliga historia, berättad genom stilbildande filmteknisk narration, perfekta bilder, en noga utvald färgpalett, ikonisk grafik och magisk musik det slutgiltiga beviset på filmmediets storhet som både nöje, kultur och konst. Ett svindlande mästerverk som det är hur lätt som helst att falla för.

Senaste kommentarer
AvAndy
5/5 - cineastiskt mästerverk!
adamovitch
Hitchcock gör en riktigt bra och engagerade film med en oväntad pch skickligt gjord twist, som tyvärr känns ändå lite för konstruerad och tillrättalagd. 
James Stewart var fantastisk (som alltid) och här sattes relationerna, känslorna och kärleken i fokus främst. Det funkade utmärkt i filmen! Psycho håller jag fortfarande som ohotad etta.
Pseudosum
En skarpsinnig men motbjudande cynisk skildring av mänsklig besatthet och älskandes tendens att manipulera varandra. 

Hitchcock avslöjar sammanhanget efter ungefär halva filmen och fokuserar sedan på Stewarts vacklande psykologiska stabilitet. Det tar förstås delvis udden av spänningen men möjliggör samtidigt en avancerad djupdykning i begrepp som skuld, utnyttjande och besatthet. 

Filmens dystra ton gör den kanske aningen svårsmält för vissa, men det råder inget tvivel om att den visar regissören på höjden av sin förmåga, och Kim Novak är rena uppenbarelsen. Långsam i tempot men ändå otroligt medryckande.
Visa fler (21)

Veckans populära filmer

Visa fler