Störst av allt 2005

Det svenska bioåret 2005 ser på papperet ut att bli en riktig fullträff med flera intressanta projekt på lut. I kölvattnet av denna positiva ingång börjar det dock visa sig att en hel del är rena rama skräpet. En av de största soppåsarna serveras av Lars-Lennart Forsberg i form av ”Störst av allt”. Vilket egentligen är ganska konstigt, man vill ju tycka att detta är bra, men faktum är att detta är ett debacle i klass med ”Lust”. Kommer ni inte ihåg den? Nej, det säger väl allt.

Sven Wollter spelar Aron P. Johansson som är en framgångsrik men hänsynslös politiker som bedrar kollegan (Sven-Bertil Taube), ligger med sekreteraren (Annelie Martini) och någon gång på 70-talet lämnade en älskarinna att dö under en fjällvandring. När journalisten Anna Wass (Frida Hallgren) börjar rota i hans förflutna inser hon att det även finns personliga skäl för att få en intervju med den store Aron P. Något som inte visar sig helt lätt, men då Aron P. får veta att han inte har långt kvar ger han med sig. Något som kommer att förändra alla inblandades liv för evigt.

Lars-Lennart Forsberg har filmat med en skitig DV-kamera med en budget så låg att den matchar filmens kvalitet. Forsberg har citerat Dogme-filmerna som en influens, och rent visuellt skulle man nog kunna tillskriva ”Störst av allt” till den danska filmkonsten. Kameran letar sig nära, fångar in oväntade bilder och väjer inte för det obehagliga. Men själva produktionen är under all kritik. Kameramän syns i speglar, en flashback till den ödesdigra fjällvandringen är skrattretande dålig och musiken är så vulgärt sorglig att till och med en präst skulle bli förbannad. Dessutom finns det en twist som är uppenbar efter ungefär tio minuter vilket gör att den ”stora” överraskningen på slutet faller platt. Den politiskt intresserade kan också konstatera ett mycket konstigt inlägg om abort.

Sven Wollter kan göra detta i sömnen och duktiga skådisar som Sven-Bertil Taube och Lars-Erik Berenett slarvas bort i några enstaka scener. Frida Hallgren däremot tar i så hon nästan spricker vilket inte alltid fungerar speciellt bra. Less is more Frida. Men den som nog ändå får ta ansvar för detta sjunkande skepp är självklart regissören själv. Man får innerligt hoppas att Forsberg efter detta återgår till dokumentärfilmen som han tidigare gjort betydligt bättre alster med. Men jag är övertygad om att filmen kan nog hitta en publik. Wollter är trots allt Wollter, och alla kvinnor över 40 som grät till Skärgårdsdoktorn kommer säkert älska detta pretentiösa drama.

Men visst, man är inte sämre än att man så här i slutet kan ge lite credit till Forsberg också. Scenen efter att Aron P. fått reda på att han har en tumör är skickligt fångad. Människorna fortsätter som vanligt, medan vi i publiken får känna hur orättvisst livet kan vara för den som inte får leva. Efter denna sågning tvekar ni säkert, men just då är ”Störst av allt” en av Sveriges films allra finaste stunder.