Stockholm Östra (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Mikael Persbrandt och Iben Hjejle blir kärlekspar i regissören Simon Kaijser da Silvas långfilmsdebut "Östra Station" med manus av Pernilla Oljelund. Två främlingar förenas av en olyckshändelse som tagit på deras liv och förhållanden. De möts och inleder en passionerad förbindelse, där bådas lögner döljer en obekväm sanning. Hur kärleken än kommer till oss, är det ett brott att förneka den.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: STOCKHOLM ÖSTRA

Mikael Persbrandt är i toppform
Sorg, passion, svek och skuld: ”Stockholm Östra” bjuder på allt detta och en Mikael Persbrandt i toppform. I smörgåsbordet ingår dessvärre även en större mängd berättarmässiga klichéer.

En vacker dag på väg till jobbet kör Johan (Mikael Persbrandt) ihjäl ett barn. I sjukhusets väntrum och chockverkningens halvapatiska tillstånd får han sedan syn på den döda flickans mamma och blir, ja, tagen. Han inleder strax därpå en trevande affär med henne, och Anna (Iben Hjejle) söker innan hon vet ordet av ovetandes tröst och förströelse hos mannen som alltså har berövat henne på dottern. Ska Johan berätta hur det ligger till innan passionen har drivit honom och Anna bortom återvändo, och hur hanterar man en sådan otänkbar sorg som förlusten av ett barn innebär?

Mikael Persbrandts rollprestation i ”Stockholm Östra” lär inte direkt ligga honom i fatet nu när det ska göras Hollywood-karriär på riktigt. Har man sett Susanne Biers Oscarsvinnare ”Hämnden” vet man hur bra det kan bli när Sveriges mest välkände – vissa skulle säga överexponerade – filmskådespelare får nyansera sin ofrånkomligt kraftfulla framtoning med en uppriktig och trovärdig sårbarhet.

Till skillnad från den brunbrände och marterade altruisten i ”Hämnden” är Persbrandts karaktär här svårare att få syn på, grepp om, som den ofrivillige barndråparen – och av skuld bedövade – Johan får han relativt lite dialog att jobba med. Inget rytande, små medel istället för dramatiska åtbörder. På ren svenska är Persbrandt förbannat bra här också. Skådespelarkollegorna i ”Stockholm Östra” utgör heller inget dåligt sällskap och långfilmsdebuterande regissören Simon Kaijser da Silva förmedlar effektivt de svarta känslostråk som här lurar under den soldränkta förortsidyllen. 

Desto tristare att i det sammanhanget konstatera att storyn i ”Stockholms Östra” stundtals ger intryck av att vara ett skolfilmsmanus, infekterat av en mängd stereotypa berättargrepp. Att det ska dansas salsa så fort stämningen är på topp är ingen allvarlig invändning i sig men symptomatiskt för detta problem; här återfinns också en meningslöst banal och överflödig speakerröst, fantastiskt slumpmässiga möten på en tågstation, samt stående och nästan påkomna samlag på offentlig plats när passionen inte längre kan hållas stången.

De bägge parens bekymmerslösa vänner för tankarna till Jonas Indes sexfixerade arbetskompis i Killinggängets ”Ben & Gunnar – en liten film om manlig vänskap”, och Annas inre får vi ta del av genom att hon med jämna mellanrum berättar precis vad hon tänker och känner för en osedd psykolog. Det scener och situationer som är för bekanta, unkna filmkonventioner som förtar trovärdighet och retsamt stör de många starka gestaltningarna. 

Utan att avslöja centrala delar av handlingen ställer jag mig också väldigt frågande till beslutet att råna publiken på en känslomässigt absolut nödvändig scen – åskådarens katharsis är ett svårt och omstritt begrepp, men vissa saker måste helt enkelt visas när man har investerat så mycket i att bygga upp förväntningar.  

Vad som drabbar hårdast i ”Stockholm Östra” är istället Johans och Annas respektive sambos och deras sätt att hantera livspartnerns uppbrott och svek. Ilskan, sorgen och rädslan över att plötsligt bli lämnad får i ”Stockholm Östra” trovärdigt meningslösa uttryck; självförebrående frustration, hatiska vredesutbrott, huvudet-i-sanden-approachen till uppenbara sanningar. Allt detta skildras oerhört starkt i ”Stockholm Östra”, så pass att hela tematiken med det förlorade barnet stundtals reduceras till överflödig konstruktion. Och det var nog inte riktigt meningen.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Tomat
Har aldrig förstått mig på svensik film, ska vara så dramatiskt hela tiden.
Lebowski
Tråk, elände och ångest. Persbrandt och Hjejle bra, filmen i 
sig mindre tilltalande.

Veckans populära filmer

Visa fler