Stammisar 2022

En hel film på rim, pretentiöst så in -. En antologi om samtidens rörliga situationships, relationships, med krispiga midnattschips och heta one night-sits. Ett svettigt dansgolv, en kvarterskiosk, upperclass naturvinstillhåll, en samling irrbloss och en restaurang mindre gross, mer gloss. Miljöer skiftar utan förbehåll, kameran hissar stammisarnas banderoll, fokuserar på ögonblickets avgörande roll.

 

Kända (Roshi Hoss, Joel Spira) och okända ansikten önskar bryta ensamhetens förbannelse, söker efter något tvättäkta att mäkta nattens blurriga syndaanklagelse. Med ojämn insats förmedlas dialoger om att vara eller inte vara… ihop, om att knyta knop eller göra ett hopkok av alltihop. Häxbrygd delux kryddat med kommunikationsproblem – ett nytt ämne för komvux. Inget krux.

 

I världens singeltätaste stad får en Shakespeareklan på slang språkröra kärleksnormer på fall. Med flört åt föregångare som ”Before Sunrise” och ”Paris Je Táime” i Allen-anda kan skaparna knappast banga att landa. En dramaturgi som får hjärtan att tindra (höger inte vänster) om karaktärerna ska hinna. Hitta ett möte som dämpar längtan och lusten, träffsäker liksom Kiviksmusten på Österlen-kusten.

 

Till sköna toner och foto som drömmer om ett pånyttfött 70-tal är ”Stammisar” något av de mysigaste svenska jag sett på ett slag, including gift-vid-första-ögonkastets bohag. Trots att skådespelarna i högst varierad grad levererar rim på nöd utan stöd, är manuset smått briljant när den landar rätt och helt klart unikt hett. Variationens zoner lika bred som romantikens definitioner, men jag ser hellre denna än en reboot av ”Minioner”.

 

Extra eloge till författarna Måns Nyman och Kristoffer Malmsten som mått googlat rimlexikon mer än hälsosamt zen. Att betygsätta detta spektakel, är lika (o)möjligt som orakels förmåga att förutspå en utekvälls potentiella hångelmirakel. Jag hör min litteraturscholars kalla kårar över missade hexametrar och pentametrar, gråta stilla tårar. Men liksom nuets oförmåga att fastställa relationers lagar, hyllar jag filmens oförskämt påhittiga svar på hur biopubliken behaga.