Son of Rambow (2008)

Garth Jennings är modig. Först gav han sig på ”Liftarens guide till galaxen”. En svår bok med en svårtydig filmatisering som resultat. I ”Son of Rambow” har han nu skrivit och filmatiserat solskensstoryn om barndomen som han själv önskar att han kunde se tillbaka på. En utflykt i fantasin bland ninjor, fågelskrämmor och actionfigurer med två väldigt olika karaktärer som bär upp en fullväxlat charmig film om vänskap, normuppror och barnslig kreativitet. Låter det bekant?

Lee som vid unga år är en fullfjädrad huligan med stöld, slagsmål och bus som främsta egenskaper bor ensam med en nonchalant och dryg storebror. Medan Will är den blyge, tillbakadragne men ändå godhjärtade pojken som lever ut en fascinerande fantasi i sitt ritblocks dolda sidor. Ett otippat par men förenade i ett tycke för film och i synnerhet en risig piratkopia av ”Rambo – First blood” bestämmer de sig för att göra sin egen film. Med det underliga namnet  ”Son of Rambow”. 

Tillsammans med Nick Goldsmith har Garth Jennings med känsla lyckats fånga ett förgånget England med allt vad det innebär av kläder, livsstil och slangspråk. Där en otymplig filmkamera får stå för framtidens hight-tech och där tajta punkjeans och krullfluff à la 80-tal är det coolaste i ungdomsväg. Överlag popreferenser som funkar men som antagligen slår närmare hemma än i utlandet.

Som komedi räknat är ”Son of Rambow” vid tillfällen värmande. Som drama lika delar charm som schablon. Där det senare i en bitvis egenartad pojkstreckskomedi med tonvis av lust, tar överhand. Filmen skiftar snart till en feelgood-film av fjantigaste sort. Med teman som enklast känns igen som de att vara sann mot sig själv, kämpa för sina drömmar och såklart evig vänskap. Broderlig sådan.

På väg mot det lyckliga slutet är det huvudkataktärerna varvat med en filmisk lekfullhet som får en att spänna ögonen. Men när andra halvan av filmen snart visar sig vara en ren övergång till ett dussinslut slumrar man lätt till. En alltför komplicerad historia får ett alltför enkelt slut. Bland annat känns hela Wills situation med en överbeskyddande mamma och en kvävande religion, som en utväg av simplaste sort. Samtidigt som det spretar med anländandet av den franske utbytesstudenten Didier (Jules Sitruk).

”Son of Rambow” saknar det där fulländade stinget. Den övergipande egenheten och känsla som skulle få en historia som den här till en riktig liten pärla. En barndomsskildring och kanske än mer en kärleksförklaring till filmmediet som snart tappar i effekt och utstrålning. Jennings fortsätter att hålla sig i mediokerfältet, och så länge han inte vågar ta ut svängarna lär han stanna där.