Smart People (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Professor Lawrence Wetherhold kanske är briljant, smart och självupptagen, men när det kommer till att lösa kärleksproblem och familjeproblem är han lika korkad som vem som helst.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SMART PEOPLE

Inte så smart som väntat
Collegeprofessor har en livskris med kärlek, dotter och bror. Allvar som ska ha glimten i ögat, men filmen tar aldrig tar fart och lever verkligen inte upp till sitt namn. För om man inte skrattar alls kan man inte ha sista ordet.

I modervärlden förekommer ofta så kallade revivals. De där hemska rosa tightsen med tillhörande horribla plastsmycken som på 1980-talet var hur hippt som helst för att sedan ses som klädernas Hades på 90-talet, har nu plötsligt blivit riktigt fashionabla. Filmbranschen är också duktig på att ta upp gamla trender, vem minns inte vad ”Scream” gjorde för ungdomsskräckisar eller ”Matrix” gjorde för science fiction.

Men att nu, som i Noam Murros ”Smart People”, försöka återskapa den våg av amerikanska independentfilmer som kom i slutet av 90-talet och fokuserade på intelligenta, plågade människor som rynkade pannan i kornigt kameraljus, känns inte helt klockrent.

Här av har vi collegeprofessorn Lawrence Wetherhold (Dennis Quaid som är riktigt snygg i skägg) som är en medelålders olycklig änkling som trots sina kunskaper känner sig allmänt frånkopplad världen. Hans adoptivbror (!) Chuck (Thomas Hayden Church) kommer på ett oväntat och inte helt välkommet besök och blir i själva processen olämpligt intresserad av Wetherholds dotter Vanessa (Ellen Page), en ung smartis som inte har något problem med att berätta för andra hur dumma de är. När Wetherhold råkar ut för en olycka blir han plötsligt kär i sin doktor och före detta student, spelad med inte alltför stor trovärdighet av Sarah Jessica Parker, vilket sätter i gång förvecklingar som är filmens kärnhandling.

Om ”Smart People” har ett stort problem så är det utan tvekan att det känns som vi har sett detta tusen gånger förut. Själva konceptet förvaltades bättre i filmer som till exempel ”Wonder Boys” eller ”Harvard Man”. Noam Murros film är dock ingen egentlig katastrof, den känns mest som en såpbubblelätt historia utan djup som mycket väl hade kunnat falla i facket tv-movie of the week, men nu lyfts av sin erfarna ensemble.

Dennis Quaid är klart godkänd i huvudrollen, även om han inte lyckas med att bryta upp från sina vanliga stereotyproller, Ellen Page spelar egentligen samma roll som i mycket bättre ”Juno”, dock med finare kläder och mer smak medan Thomas Hayden Church återigen får vara den oansvarige vuxna som i till exempel ”Sideways”. Det är alltså inte bara historien som känns som dejá vu.

Det filmen däremot lyckas med är att vara lite skönt onarrativ här och där och karaktärer tillåts kaxigt att prata längre än att bara föra historien vidare. Synd bara att det blir så platt och ibland tom dialog. Nog för att samtliga säger mycket som låter bra, men det fyller aldrig någon direkt funktion. Visst finns det en del sköna oneliners, Ellen Pages leverering är lika sylvass här och några dråpligare situationer är inte obegåvade, utan bara mest förutsägbara.

Hade den kommit för kanske tio år sedan hade den säkert ansetts som mer nydanande, men som filmmakare i dag måste man faktiskt ha lite koll på vad andra gör för att inte bli en tråkig upprepare. För det krävs inte mycket innanför pannbenet för att inse att ”Smart People” absolut inte är lika smart som den tror.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler