Skuggspel (2007)

"Skuggspel" får mig att tänka på Polanskis film ”Döden och flickan”. Det handlar om teater på vita duken: två karaktärsskådespelare i ett hem, mycket dialog, hotfull underton och våldsamt eskalerande händelseförlopp som avslöjar dolda motiv. Mest av allt skuggar filmerna varandra i det intensiva psykologiska spelet mellan huvudrollerna och den klassiska musiksättningen – här spelas styckena föredömligt av London Symphony Orchestra.

Den här thrillern med manus av Nobelprisvinnande författaren Harold Pinter är en aquired taste och inget för dem som är ute efter vilda eldstrider. Publiken bjuds in till en katt och råttalek med allt högre insatser mellan Michael Caine som bästsäljande kriminalförfattaren Andrew Wyke som övergetts av sin fru och Jude Law som skådespelaren Milo Tindle som älskaren som övertagit henne. Tindle avlägger visit hos Wyke för att tinga honom att skriva på skilsmässopappren – den förlupna hustrun misstänker med rätta att maken ställer sig motsträvig till företaget. Från den första olycksbådande kameravinkeln – stilfulla gråtoner, kamera helt ovanifrån, Caines hand skakar Laws innan besökaren bjuds in - inser man att visiten inte kommer att gå smärtfritt.

För att få ett rejält grepp om vad det hela handlar om är det omöjligt att inte nämna filmens originalförlaga från 1972 med samma namn – där Caine spelade rollen som Tindle. I övrigt har förutsättningarna uppdaterats med dagens moderna teknologi – hemmet där slaget utspelas är numera hyperdesignad av Wykes fru – en absurt högteknologisk plats komplett med psykedelisk hiss och en i frekvent framträdande i-remote som styr all elektronik i hela byggnaden.

Den konstant dämpade belysningen ger en fysisk förklaring åt filmens titel – men skuggsilhuetterna männen gestaltar inför varandra i ett våldsamt orrspel är sprungna ur deras sinnen. Snart anar vi att kampen dem emellan inte så mycket handlar om en kvinna som besattheten av att överglänsa den andre och beröva honom rampljuset. Under spelets gång skiftar över och underlägen konstant, och gränser överskrids med njutningsfylld lätthet. Är Tindle och Wyke rivaler eller själsfränder? Svaret är långtifrån uppenbart. För att bibehålla er upplevelse, avslöjar jag inte vad som sker i huset – bortsett från det att ni inte får se någon annan än de två männen fylla upp duken. Orsaken till besöket, hustrun hamnar aldrig i bild – ett medvetet val som ökar intensiteten i det som sker och spär på filmens indiskret homoerotiska undertoner. Inget förblir heligt när dessa två gränslösa narcissister möter en värdig motpart som eggar dem vidare mot nästa akt. Caine och Law är som gjutna för sina roller – bägge har charmen och kvickheten som rollerna kräver – Caine som den cyniskt världsvane Wyke är trovärdig som självupptagen författare ner till lillfingret, Law anammar samma hysteriska intensitet och sprättiga huliganism som han uppvisade i Wilde. "Skuggspel" är en film som står och faller med gestaltningen. Manuset har sina brister – att en beräknande räv som Wyke låter sig luras av Tindles inledande skådisstunt är mindre troligt. Men med gestaltningen får den välskrivna dialogen gastkramande liv. Branaghs rollbesättning är exakt – de infernaliskt snabba vändningarna hade rasat ihop som ett sketet korthus utan rätt aktörer. Men den erfarne Shakespeareregissören valde rätt skådespelare att gestalta två grandiosa och sårbara egon som överskuggar scenen i det här moderna skådespelet om hämnd, identifikation och bekräftelsebegär.