Skräcken i svarta lagunen 1954

Äventyr Sci-Fi Skräck
USA
76 MIN
Engelska
Skräcken i svarta lagunen poster

Synopsis

En vetenskaplig expedition på jakt efter fossiler upptäcker "monstret" Gill-Man i den legendariska Svarta lagunen. De fångar honom, men han lyckas fly. Gill-Man återkommer dock och kidnappar den vackra assistenten Kay, som han blivit förälskad i.
Ditt betyg
2.9 av 29 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Creature From the Black Lagoon
Biopremiär
29 november 1954
DVD-premiär
30 oktober 2002
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Universal Pictures
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Henrietta J:son Eskelin

30 juli 2017 | 15:01

Ljummen monsterfilm som simmar i den grunda delen av bassängen

På det hela taget är "Skräcken i svarta lagunen" lite småtrevlig att titta på, mest på grund av det visuella, men lider av allt för många magplask när det kommer till manusets struktur.
"Skräcken i svarta lagunen" togs emot mycket väl på sin tid, 1954, och gav upphov till två uppföljare, men för mig blir upplevelsen som att hoppa ner i en ljummen pöl. Idén med ett uråldrigt sjöodjur som vill kidnappa en vacker, ung dam är inte i sig dålig - det är både "Skönheten och odjuret" samt "King Kong" exempel på. Jag ser dock några fel som måste skyllas på manusförfattarna.
 
Redan tidigt i filmen presenterar sjöodjuret sig på ett mystiskt vis genom att slänga upp en blöt hand med simhud på land, för att sedan retirera in i skuggorna igen innan vi får se resten. Det avslöjar lagom mycket, till skillnad från moderna monsterfilmer som vill hålla på monstrets entré tills vi har glömt vad vi tittar på. Men det tråkiga är den missade potentialen i just monstret.
 
Dräkten, dess envishet och kompromisslösa framgång i att döda alla som kommer i dess väg och uthållighet mot alla försvar är förstås mycket bra uttänkt, men hur engagerande blir det när monstret saknar välgrundade motiv för sina handlingar? Vad som till exempel gjorde "Frankenstein" så fantastisk var inblicken i monstrets psykologi och känsloliv, där allt han ville var att ha en vän som accepterade honom, men gick berserk när bybornas inskränkthet fick dem att attackera honom.
 
Sjöodjurets våldsamheter grundar sig helt i att han får syn på en attraktiv forskare, den enda kvinnan ombord på båten som ska hitta monstret. Han skadar gärna alla som kommer i hans väg för att kidnappa henne och slår tillbaka för att männen både skjuter och förgiftar honom i sitt eget hem: Amazonas flod och lagun. Vi får aldrig någon inblick i hur monstret hade det före deras intåg och hur det betedde sig då, så egentligen finns det ingen anledning att anta att han inte skulle ha attackerat människorna även om de visat respekt. Varför är det ens attraherat av en mänsklig varelse?
 
Stackars Julie Adams är ytterligare ett offer för sin samtid när den enda funktion som hennes karaktär Keay fyller är att ge monstret ett framtvingat kärleksintresse och ge filmen en konflikt över huvud taget. Hon uträttar aldrig någonting viktigt och behandlas av sina manliga kollegor som att hon inte duger till något annat än att vara söt, vilket hon med glänsande filmstjärneleende finner sig i utan att ifrågasätta. Jag tänker inte dra av några poäng från filmen för det här, då man på något vis måste bedöma filmen utifrån dess samtid och förutsättningar, men det är värt att uppmärksamma.
 
När monstrets motiv känns så här grunda faller hela historien. Den räddas knappast av att teamet utan betänkligheter simmar i floden utan mer än badkläder på, trots att de sett enorma rovdjur plaska runt på vägen till lagunen, eller att de ibland dyker långt och djupt utan syrgas och i den ena stunden beundrar den orörda naturens djurliv och i nästa ögonblick får för sig att slänga ut stora mängder gift i vattnet för att fånga monstret. Får man ens göra så utan myndigheternas tillstånd? Kanske på 50-talet.
 
Ett annat övergripande problem med filmen, som både har att göra med manus och klippning, är en haltande pacing. Den första akten löper på bra, men när forskningspatrullen sedan utsätts för tillfälle efter tillfälle för sjöodjuret att få tag på dem och ingenting händer efter minuter av spännande musik och farligt nära möten, känns det endast som en rad av antiklimax och spänningen är död. När han till sist attackerar bryr man sig knappt och plötsligt är filmen över med en känsla av "jaha, var det allt?". Vad fick vi egentligen: en grupp forskare där hälften av dem bara ingick anonymt för att kunna bli dödade, en grön gubbe som morrar lite, en konflikt som klarades upp på en minut och sedan eftertexterna.
 
Vad filmen dock gör mycket väl är kameraarbetet och kulisserna. Vad som ska föreställa Amazonas djungel spelades i själva verket in i Florida och många gånger utspelar sig scenerna under vatten. Fotot är både vackert och effektivt här och "Skräcken i svarta lagunen" känns överlag mer filmisk än Universals tidigare skräckfilmer. Vid ett tillfälle tar sig teamets kvinna och monstrets utvalda kärleksintresse Kay en simtur och vi bara väntar på att monstret ska dra ner henne. Det klipps mellan foto från ovan- och under ytan och kameran flyter fram lika viktlöst som odjuret och går ibland in i POV (ett perspektiv från karaktärens egna ögon). Tankarna går till "Hajen" och även den stämningsfulla musiken har sina likheter.
 
Man kan också förstå att "Skräcken i svarta lagunen" imponerade stort på 50-talets biobesökare då den inte bara var filmad bitvis under vatten, men också i 3D. Denna teknik var en trend som varade under just de år det tog att göra filmen, men intresset för 3D dog snabbt efteråt för att det både var dyrt, krångligt och orsakade huvudvärk hos publiken om maskineriet krånglade. Dessvärre verkade inte regissören Jack Arnold bry sig om att ta tillvara på möjligheterna med 3D, eftersom inte en enda scen innehåller en fara som rör sig mot kameran och publiken, såsom nästan varenda 3D-rulle idag innehåller.
 
 På det hela taget är "Skräcken i svarta lagunen" lite småtrevlig att titta på, mest på grund av det visuella, men lider av allt för många magplask när det kommer till manusets struktur. Sjöodjurets kostymdesign är en av de snyggare av alla Universals monsterklassiker och både foto och miljöer är starka, men utan ett bra manus blir det ingen bra film.
| 30 juli 2017 15:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Skräcken i svarta lagunen
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu