Recension: “Sonic Superstars” är så bra att vi önskar det var bättre

Vilket år är det egentligen? Inom loppet av en och samma månad släpps både ett nytt 2D-spel med Super Mario och ett med Sonic the Hedgehog. En gång i tiden, under konsolkriget mellan Nintendo och Sega på 90-talet, var dessa spelikoner genuina konkurrenter. Idag tycks jämförelsen mellan Sonic och Mario snudd på skrattretande.

 

Super Mario har nämligen alltid varit den bättre spelserien, med verk som varit fantastiska redan från början fram tills idag. I jämförelse har Sonic-seriens tid efter 90-talet varit en kaosartad virvelvind. Främst av mediokra-spel som “Sonic Unleashed” och rena katastrofer som “Sonic 06”.

 

Så varför fortsätter den blå igelkotten, trots sina många misslyckanden, egentligen vara så enormt älskad? Hade Nintendo kunnat släppa dåliga Super Mario-spel i flera årtionden med samma resultat? Jag tror inte det.

 

 

 

Här är min teori. Sonic the Hedgehog-spelens styrka har aldrig varit att de är vidare bra, rent speltekniskt. Istället har det varit att spelen i själva verket är högst tematiskt drivna verk med minimalistiska narrativ som ger barn en stark förebild att aspirera till i form av huvudkaraktären Sonic the Hedgehog.

 

Jämför med Super Mario. Mario-spelen är totalt nonsens. Du är en rörmokare från Brooklyn som hamnat i ett rike av svamp som håller på att tas över av en jättesköldpadda som kidnappat en prinsessa. Det finns ingenting att knyta an till. Det är för att Nintendo främst bryr sig om att spelen ska vara roliga att spela. Eventuella teman och narrativ läggs till i efterhand. Med “Sonic the Hedgehog” gjorde Sega tvärtom.

 

Sonic-spelen handlar om en cool, upprorisk och självsäker rebell som använder sin exceptionella snabbhet för att, tillsammans med sina vänner, driva en kamp för miljön och civila rättigheter mot en galen vetenskapsman som vill ta över världen genom att göra om alla till robotar. Spelen dryper av narrativ och marknadsfördes ursprungligen med huvudkaraktärens punkattityd. Super Mario och Sonic är dag och natt. Super Mario är tv-spel. Sonic the Hedgehog, är en livsstil.

 

 

 

Med bakgrund i detta kommer vi till årets “Sonic Superstars”. Ett spel som är väldigt mycket Sonic, men väldigt lite ett bra tv-spel. Det är ett 2D-spel som är tungt inspirerat av originalspelen från 90-talet men också “Sonic Mania” som släpptes 2017. Mania utvecklades inte av sedvanliga Sonic Team utan av Christian Whitehead, som tidigare gjort flera hyllningsspel baserade på Sonic the Hedgehog.

 

När “Sonic Mania” släpptes som det första pixlade 2D-Sonic-spelet sedan “Sonic & Knuckles” från 1994 hyllades det av fansen för att ha “fattat grejen”. Samtidigt var Sonic Team överraskade över att detta tydligen var något folk var intresserade av.

 

“Sonic Superstars” känns som Sonic Teams försök till ett nytt “Sonic Mania”, fast istället för Christian Whitehead (som nu jobbar på 3D-plattformsspelet “Penny’s Big Breakaway) så har utvecklingen letts av Arzest (“Balan Wonderworld”) och med Sonics ursprungliga karaktärsdesigner, Naoto Oshima, som en av producenterna.

 

 

 

I “Sonic Superstars” hotar doktor Ivo "Eggman" Robotnik återigen tillvaron för Sonic och hans vänner på Northstar Islands. Den här gången är den galne vetenskapsmannen i sällskap med Fang (från “Sonic the Hedgehog Triple Trouble” till Game Gear) samt dennes nya assistent Trip.

 

I spelet kan du kontrollera de fyra originalkaraktärerna från de första konsolspelen. Sonic, som är roligast eftersom hela spelet ändå är tydligt byggt runt honom. Tails som är något långsammare men som kan flyga, vilket gör honom enklare att spela. Knuckles som är ball för att han har unika förmågor som glidflygning och klättring, men vars slöhet gör honom till den tråkigaste karaktären. Samt Amy som har sina hammarförmågor som introducerades i “Sonic Origins Plus” och gör henne rolig att spela men också så kapabel att utmaningen försvinner. Alla banor i spelet kan köras med samtliga karaktärer förutom några unika karaktärsbanor.

 

På förhand har “Sonic Superstars” fått en del uppmärksamhet för att det har ett flerspelarläge där upp till fyra personer kan köra samtidigt. Detta är en bra idé men utförandet är inte direkt i nivå med “New Super Mario Bros. Wii”. I själva verket är det väldigt likt flerspelarläget som fanns redan i “Sonic the Hedgehog 2” från 1992. Det vill säga att kameran fokuserar på den som springer först medan alla som hamnar på efterkälken och försvinner ur bild istället spawnas in vid ett senare tillfälle. Interaktiviteten mellan spelarna är därmed ganska minimal. Flerspelarläget fyller dock fortfarande sin tidigare funktion i att det låter mindre tv-spelsvana, som småsyskon och föräldrar, att enkelt vara med.

 

 

 

Helt nytt i “Sonic Superstars” är att det nu går att låsa upp nya förmågor genom att hitta seriens återkommande kaos-smaragder. Det här är en jättebra idé som utvecklarna tyvärr inte gör så mycket med. Spelet är inte vidare byggt runt förmågorna så det finns inget vidare incitament till att använda dem. De pendlar också mellan att vara övermäktiga eller så nischade att du glömmer bort att de finns. Detta känns verkligen som en missad chans.

 

Spelets bandesign kretsar ofta runt någon form av gimmick, vilket skapar variation men kvalitén står och faller också med hur bra gimmicken och implementeringen av den är. Här finns banor som självsäkert kan ta plats som direkta klassiker och banor som känns som de inte ens skulle få godkänt som en skoluppgift. Själva temat på banorna är också väldigt konservativt med tjusiga men bekanta paradisöar, fabriker och kasinon. Det glimmar till som mest när spelet vågar testa något nytt här.

 

Det jag uppskattar främst i “Sonic Superstars” är de mer cinematiska spelsektionerna när karaktären måste hålla sig i ständig rörelse och spelaren behöver beräkna för momentum samtidigt som den ska undvika inkommande hinder utan att stanna. Det kan tyckas som en självklarhet att ett Sonic-spel bör innehålla sådant, men faktum är att det är mycket “starta och stanna” i Superstars på grund av hinder som är omöjliga att hinna reagera på under det första försöket. Jag tycker också att spelets bossar är roliga, påhittiga och jag gillar det ökade fokuset på att även göra dem mer filmiska.

 

 

 

“Sonic Superstars” stora behållning finns just i spelets audiovisuella presentation och karaktärs- och världsdesign som är så bra att du vill förlåta alla spelmässiga tillkortakommandeon. Här har Arzest och Naoto Oshima verkligen lyckats. I princip alla banor har en tydlig stämning, en tillhörighetskänsla och det finns en rik och lekfull användning av färger. Sonic, hans vänner och hans fiender har aldrig sett så här bra ut i 3D och grafiken lyckas verkligen ta vara på deras enkla men ikoniska design. Även musiken bjuder på några riktiga bangers som lyckas sätta det melodiösa popfunket från originalspelen, fast med en betydligt rikare ljudbild. Med det sagt finns också flera spår som mest känns som att få huvudet nerkört i en hink fylld med överivriga synthar.

 

Så “Sonic Superstars” ser ut och låter verkligen som ett bra Sonic-spel. Retromyset det lyckas bjuda på frestar mig att rekommendera det. Det förstår vad som fått oss att knyta an till den blå igelkotten under så många år. Men det går inte. Speciellt inte när spelet kostar vansinniga 599 kronor. Möjligen skulle 299 kronor vara okej för en som är extremt Sonic-törstande. Men det är inte tillräckligt bra, om än så bra att jag önskar att det vore bättre. Istället är det en kaosartad virvelvind av bra idéer och missade chanser. Ett Sonic-spelens Sonic-spel.

 

 

 

 

Genre: Plattform
Plattform: Nintendo Switch, Playstation 4, Playstation 5, PC, Xbox One, Xbox Series X/S
Utvecklare: Arzest, Sonic Team
Utgivare: Sega
Släpps: Ute nu